Gråt, glädje och ont i hjärtat

I morse var jag så trött att jag satt och grät vid matbordet. Grät över att jag var glad, över att jag var ledsen, över att jag var trött, över att jag var hemma, över att jag var borta. Över allt. Slut, utpumpad men lycklig.

Helgen var nämligen magisk. Fin familj, fin släkt, fin mat och världens vackraste 80-åring som satt och glittrade som en sol. I gul dräkt dessutom. Hon fick fin present som fick mig att gråta en skvätt och fick höra tal som också fick mig att gråta. Många tårar har fallit.

Allt det fina har rört upp mitt inre, skapat en storm som jag själv inte visste fanns. Inte förrän trycket inifrån höll på att spricka ut genom bröstkorgen. Hjärtat som fysiskt dunkade så hårt och ont att det kändes som ett skärp var alldeles för hårt åtdraget.
Ångest, sa de. Ångestont i hjärtat.

Den här helgen hemhemma har varit omtumlande. Vacker och hård. Jag känner alla känslor på en och samma gång.

Jag är så dum, så dum, så dum

Ibland kan man verkligen inte förstå att jag en gång faktiskt gjorde ett Mensatest och fick gott resultat. Jag är nämligen så jävla pantad ibland. Eller ja, typ jämt.
Särskilt på fredagar, när jag ansträngt skallen i en veckas tid.

Det är på fredagar jag skriver sådana här saker. Det är på fredagar jag stavar hämnd utan n. Det är på fredagar jag skriver ”jag skrattar gått” i stället för ”jag skrattar gott”. Det är på fredagar jag glömmer ord, säger puckade saker och skrattar så jag grymtar.

I dag är det fredag.

På morgonmötet i morse försökte vi komma på kvinnliga företagsledare och kom med lite betänketid på tre stycken. TRE! Detta upprörde mig mycket och jag sa att det var tragiskt att det inte finns fler. Redaktionschefen höll med och sa ”ja, och tänk hur många år vi suttit så här ...” och menade att det liksom inte blir någon skillnad.
”Jaa” sa jag upprört. ”Vi borde ju ha kommit längre, det är ju faktiskt 2009!”

Eeee. Eller ja, vilket år det nu är. *skriver 2011 i handflatan som fusklapp*

Tut tut!

Jag och Annapanna tog med take away och våldgästade födelsedagsbarnet Tesa på lunchen och släpade med henne ut i det ”härliga” vårvädret på picknick. Eftersom det har regnat i stort sett hela dagen hamnade vi under taket på scenen på Torget där vi åt mat och drack lite champagne.

Och fotade lite. Den här bilden får mig att tänka på Pingu och hans strutformade tut tut-mun. Haha! Grattis vännen!

Åtta år som moster

I dag fyller mitt äldsta syskonbarn hela åtta år. ÅTTA! Jag har alltså varit moster i åtta år i dag. Världens stoltaste moster.
Jag minns som i går när lilla Z var ett litet knyte. Som en liten kråka som somnade sött i famnen. Och när han kom med böcker som jag skulle läsa. När vi grimaserade mot kameran tillsammans. När han kastar sig i famnen på mig och kramas.

I dag hade han fått bästa presenten: Ett luftgevär. Med 250 skott och ”säääkert tuuusen pricktavlor”. Fast den roligaste presenten fick han redan i går: Att gå på hockey och se Färjestad vinna första matchen i SM-slutspelet.
Stora, fina och alldeles underbara Z. Grattis på åttaårsdagen!

Blåsippan inne i köket den står

Titta titta vad fina B kom med till mig. En fin bukett med vårens första blommor!
Ännu mer lycka!

Da burger

Linn, jag läste att du var sugen på hemmagjord hamburgare. Här får du en! Teleporterad och klar, only for you.

God damn vad god den var också! Fasen bättre än Texas Longhorns. Och det säger mycket det.
Och självklart åt jag en hel del av köttfärssmeten innan jag stekte också. Mycket fin.
Jag = mycket nöjd.

Ofattbart lycklig just nu!

Äntligen! Som jag har längtat!

Just nu:

Längtar sjukt mycket efter ett glas vin. Orsak oklar.

Jag borde inte plåga mig själv men ...

... jag kan inte låta bli att titta på sommarbilderna från i fjol och längta tills jag får ont i magen. Vet ni, snart är det sommar. Snart, snart, snart!

Aningen besatt av The Strokes just nu

När jag vaknade i morse hade jag den här låten på hjärnan.
”Tell me what happened, tell me what happened, tell me what happened, if you like ...”

Jag är lam, vill vara levande

Jag känner mig så less på att kana runt nu. Less på att bara flyta med, aldrig fatta beslut, aldrig beröra det som finns där inne på djupet. Längtan, saknad, sorg och kärlek. Aldrig ta tag i mitt liv.

Aldrig komma någonvart, utan bara vara här. Mittemellan. Varken duktig eller dålig, varken vuxen eller ungdom, varken eller. Ingetdera. I någon slags limbo där jag bara flyter. Och jag är less på det.

Jag är less på att jag aldrig tar tag i saker. Att jag aldrig börjar träna trots att jag vet att det gör mig gott. Att jag inte har några vettiga intressen som stimulerar mig på flera plan – kreativitet, glädje, lust! Att jag aldrig rycker upp mig, tar mig i kragen, orkar, har lust och vill göra någonting. Jag är less på det här!

Det känns som att jag skulle vara deprimerad, men är glad. Men känslan, orkeslösheten och oviljan att göra något är den samma. Förlamad. Fast glad.
Och jag vill inte ha det så! Jag vill inte vara lam, jag vill vara levande. Men orkar liksom inte ta tag i det. Jobbig paradox.

Jag har de roligaste vännerna!

När vi satt och snackade strunt ute på krogen i lördags om mina singelvänners imaginära kontaktannons skickade den ena av dem in det här till tidningen.
Satte teet i halsen i morse eftersom jag skrattade så mycket när jag läste det. Hahaha!

Äckligt? Näää ... Eller?

Är det äckligt att äta köttbullssmet? Jag tycker typ att det är världens godaste, och det tycker mina systrar och mamma och några av hennes systrar med. Färsk god köttfärs med ströbröd, ägg, massa lök och massa svartpeppar! Oh my vad gott det är.

I morgon ska jag lämpligt nog göra egna hamburgare ...

I öronen i dag

Senaste singeln Machu Picchu är en så jäkla skön låt. The Strokes gör det igen. Lyssna bara på introt! I lööööve it.

Och så går världen under

I natt drömde jag att hela Japan hade sjunkit till botten, eller om det blivit dränkt av en stor tsunami. Obehagligt var det oavsett, hela världen var liksom i ödesstämning. Ni vet så där som på filmer när världen går under. Mörkt, död och elände.

I dag har min värld gått under på ett helt annat sätt. Jag har glömt min Förvarets hudsalva i partyväskan som ligger slängd hemma på hallgolvet. Och jag sitter förstås fyra mil därifrån med snustorra fnasiga läppar. Och dör!
Finns det kanske någon i Mariehamn som har smugglat lite militärsalva till demilitariserade Åland? Kan betala dyrt för det i så fall!

Ibland

Ibland är livet bara upp och ner, ut och in och alla känslor på en gång.
Ibland önskar jag att jag inte var jag.

I dag är en sådan dag.

Sa ju att den inte skulle bli så långvarig

Lite nytt på bloggen. Får se hur länge jag känner för att ha det här huvudet.

Det bästa är att skratta åt sina egna skämt

Häromveckan gick jag med i Memolane som är en sorts samlingsplats för alla ens sociala nätverk. För att hålla koll på vad man gjort och sagt på olika ställen typ. Och det är skitkul. Om man vill se gamla statusar från Facebook eller gamla Twitterinlägg i alla fall.

Det vill ju jag eftersom jag är så självgod att jag gärna sitter och skrattar åt saker jag själv har skrivit. Hehe. Ett urval:

”Är kaffestinn, hormonstinn, känslostinn, fiskstim.”
”Har en liten pekineser innanför tröjan. Eller så har jag bara hicka.”
"Funderar. Vet inte vad jag ska laga till middag. Vad passar bäst, rödvin till minestronesoppa eller rödvin till chili con carne?”
”Har en deg av american pancakes och bacon i magen. Kräks jag upp den kan jag laga ungspannkaka ...”

”Har inget skinn på näsan. Inte för att jag har blivit mesig, snarare för att jag gnuggat bort det med snorpapper.”
”Folkbildar: Döva kan inte bli sjösjuka. Trapetskonstnärer blir det väldigt sällan.”
”Antecknar till och med freudianskt. Karlar blev Kukar. Whats up brain?”
”Matilda Andersson has been eating to many dustsuckers.”

”Undrar varför man har en sportbil när man ändå kör 80 km/tim på 90-väg. Man skulle ju lika gärna köpt en Ford fiesta.”
”Skulle behöva komma på ett sätt att bli deffad utan att röra mig. Som gärna ger bra kondis också. Och magrutor. Och snygga armar. Och så får jag gärna bli lite brun också.”

”Vill ha en egen tant”.
”Kollegan lutade sig just över mitt anteckningsblock, skakade på huvudet och sa: Du behöver i alla fall aldrig köpa en dokumentförstörare.”
”Konstaterar att det är mindre trevligt att nysa i armvecket när man har kortärmat.”
”Rapar lök och minns svunna tider. Typ lunchen”.

Nördhumor

Googla ”Helvetica”.
Hihihi. Skitkul för en typsnittsnörd som jag.

Så förde Sovjet krig mot Ryssland

Ibland undrar jag hur synapserna i min hjärna funkar. Kugghjulen där inne verkar nämligen haka på fel kugge med jämna mellanrum. Det snurrar men aningen hackigt och knackigt liksom.

Oftast sker det när jag ska prata, jag får någon form av tillfällig afasi och glömmer ord eller helt enkelt vart jag är på väg med min mening. Eller så byter jag ut ordet jag tänkt säga mot ett annat, liknande. Eller mot något helt annat ord. En gång blev till exempel ordet ”påse” ”spade”.

Jag brukar skylla på att jag är tankspridd, men även när jag är grymt koncentrerad och fokuserad händer det. Så den dåliga ursäkten är just bara en dålig ursäkt.

Det värsta är när det här händer på jobbet. Jag är ju extremt beroende av ord i mitt yrke och hittar jag inte rätt kan en hel text bli felaktig. Oftast lyckas jag, men ibland hakar kuggarna fel även på jobbet.

Det var som häromveckan då jag skrev om den stora abborren som fångats i vattnen utanför Kökar och som man trodde kunde vara världens största abborre. Mitt i texten hade jag plötsligt skrivit ”rekordGÄDDA” och trots att jag korrekturläst texten såg jag inte felet. Förrän dagen efter vill säga, när tidningen redan var tryckt och utdelad.

Värst var ändå det extrema men roliga felet jag skrev för någon månad sedan med anledning av att några ålänningar skulle få en medalj från Ryssland efter deras insats vid det ryska ubåtsvraket som hittades strax utanför Märket.
Jag skrev: ”Medaljen är kontroversiell eftersom Sovjetunionen förde ett anfallskrig mot Ryssland under den tid då ubåten förliste.”

Ooops. Så hade min disträa hjärna plötsligt skapat ett inbördeskrig.

Publicerad i Ålandstidningen.