Om jag listar alla jävla as-tankar jag har just nu kanske min hjärna kan släppa det? Okej. En fanihelvetesjävlaskitlista.
Jag är dålig på jobbet. Blä. Skithelg och skitgrejer och tjafs med chef och bla bla bla. Sämst. Kollegor som muttrar, känns det som. Ingen pondus. Inga idéer. Ingeet är kul.
Jag är ful. Glåmig. Grått hår. Har gått upp fyra kilo på ett år kanske. Inte mycket alls och gnäller inte över vikten men kläderna sitter fult och ovant. Finnar. Svarta påsar under ögonen.
Jag har inga vänner. Jag har ju det förstås, men faaan vad ensam jag känner mig ibland. Och fler och fler lämnar Stockholm och jag känner att jag saknar ett sammanhang. En vänskapskrets. Andra vänner med barn. Någon som hör av sig och vill ses. Någon som har grillkväll och vi är bjudna.
Nån kollega som är nära. Ni fattar. Är jag så jävla hemsk att vara med? Pallar inte att se alla jävla lyckliga bilder på Instagram på folk som umgås.
Jag är sämst mamma. Hämtar och lämnar för sällan. Blir arg på mitt barn. Har inget tålamod.
Jag är bara trött och världens tråkigaste sällskap. Somnar på soffan när A vill ha en kväll med mig. Orkar inte ligga. Kan inte föra intressanta diskussioner med A och lyssnar dåligt när han berättar något. Sämsta partnern nånsin.
Orkar inte göra nåt hemma. Bestiga berg att laga mat. Har slutat baka bröd pga orkar inte. Och dessa grejer gillade jag förut. Jag vara liksom gjorde det. Hade tankar idéer planer. Nu är jag tom. Köper hem massa mat men har ingen inspiration till nåt.
Alla mina kläder är fula. Jag klär mig fult. Orkar inte bry mig. Förr hade jag en stil. Nu går jag runt i jeans och t-shirt och håret i en knöl på huvudet. Orkar aldrig göra mig till. Örhängen, målade naglar, fina underkläder kanske. Sånt finns inte längre.
Äsch. Jag behöver kanske bara semester. Några nätter god sömn. Näring? Träning? Bad?
Nåt.
För så här orkar jag inte gå runt och känna. Herregud vad det dränerar mig.
