Såg bilder där inifrån. Från köket som jag älskade så. Luckorna. Jättebordet. Vedspisen.
Och allt jag kände var ”jaha”. Jag kände ingen ångest över att jag inte bor där. Att det aldrig blev som det var tänkt - att jag skulle bo där resten av mitt liv. Jag kände ingenting. Kanske en liten känsla av nostalgi, som man känner över nån random lägenhet man bott i någon gång.
Jag fattar att det måste ha varit länge länge sedan jag kände sorg över huset, det var ju nio år sedan jag bodde där, men jag har inte reflekterat över det förrän nu. Huset är bara en plats där jag har bott. Inte så mycket mer än så.
Oerhört befriande faktiskt.