Hur som helst. 50 tjänster ska försvinna. Vi vet exakt noll just nu annat än att facket och ledningen sitter i långa möten flera gånger i veckan. 50 tjänster av cirka 300. Var sjätte.
”LAS-listan kommer att behöva användas” har de sagt och ja... drar man 50 anställda bakifrån ryker jag. Facket säger att man har som mål att inte gå på LAS-listan, att man hoppas lösa det med att folk ”frivilligt” säger upp sig och får till exempel nån form av avgångsvederlag. Extremt dåliga tider att säga upp sig dock, när hela Sveriges ekonomi (hela världens till och med) står och svajar. Finns det ens jobb att byta till liksom?
Men trots allt är jag ganska lugn. Jag orkar inte oroa mig. Det går liksom inte. Det blir för mycket när vi ändå tänker på corona varje dag och oroar sig för framtiden och att ens nära ska bli sjuka osv osv.
Hur det än blir så blir det bra.
Vi kan flytta lätt om jag blir av med jobbet. A har inget jobb, Felix inte så fast förankrad här. Vi äger inte lägenheten. Vi kan flytta till torpet, ta sparpengarna till att gräva ut till avloppsledningen och bygga ett badrum. Även om vi måste stödlåna för att ha råd kommer vår månadskostnad bli löjligt liten. I dag betalar jag ränta och amorteringar på cirka 1 700 kronor i månaden för torpet. Tänk dig den hyran! Behöver ju knappt jobba för att ha råd med den. Haha. Fattar att vi måste ha mat och bil och värme och och och, men det blir ändå bara en spottstyver i jämförelse med vad vi betalar här.
Och om vi inte vill till torpet kan vi flytta till en annan stad där någon av oss får jobb. Vi kan säkert bo några månader hos mamma och pappa om hela världen skulle vändas upp och ner.
Jag är inte orolig. Inte ur den synvinkeln i alla fall.
Sen är jag orolig för att oavsett om jag får stanna eller inte på jobbet så kommer det inte bli kul där. Huuur ska stressen vara med färre människor? Den är ju redan galen. Men det orkar jag knappt tänka på ännu. Jag vet ju som sagt inte om jag behöver bry mig om det, jag kanske inte är kvar till hösten.
Nåja. Nu är jag långledig. Fem dagar från i går. I går unnade jag och A oss en utelunch med vin innan vi hämtade Felix på förskolan. Herregud vad det var behövligt. Man får kanske inte göra sådant när man har barnet på förskolan men vi har inte haft barnvakt eller ens varit ensamma annat än några timmar på kvällen när Felix somnat sedan i januari. Ingen avlastning på något sätt och vis. Ens för nån timme alltså.
Så jag skiter i att man inte får göra det. Det är inte så att vi utnyttjar förskolan direkt. Han är knappt där nu. Bara vissa dagar för att han ska få mer stimulans än den vi kan ge honom. Lekkamrater i samma ålder är extremt underskattat.
Nåja. Nu ska jag gå upp och göra frukost. Felix har redan druckit yoghurt i soffan och tittat på morgon-tv, men resten av familjen måste utfodras. I synnerhet jag. Vrålhungrig nu.