Bilen jobbet öron näsa hals

I dag betalade jag de där jävla pengarna. Mådde ändå rätt bra efteråt, trots gigantiska summan. Liksom check på den ångestklunpen. Nu ska vi bara hämta den också. 

På jobbet hade jag PU-samtal och min chef som är så himla go sa massa snälla saker och lyssnade på mig och litade på mig och allt. Ville att jag skulle uppfylla alla mina mål typ nu och sa att han såg mig som ”jag när jag inte är här” och gav mig ansvar och ja. Det var gött iaf. 

Annars har jag vansinnesont i hals och öron. Har säkert halsfluss som jag borde behandla. Strålar liksom från mandlarna upp till öronen.  Men varje gång jag tror att jag har halsfluss säger de alltid att det är nån virusinfektion och att jag får vänta ut skiten. Så jag brukar aldrig gå till vårdcentralen längre. Nu gör det dock så jävla ont att jag borde kolla upp det. Eller vila ordentligt. Men ska på konferens i morgon så då försvinner liksom en ledig dag på det. 

Ja ja. Det löser sig. Det med. 

Failar som vuxen

Det är inte pengarna som är värst. Eller ja, det är kanske lika illa båda två, men det som känns värst är den här känslan av att vara en misslyckad person. Faila som vuxen. Och jag är så trött på den här känslan nu. Vill liksom styra upp livet och leva som en 38-åring bör leva. 1. Ha ett eget hem. 2. Ha två stabila inkomster i hushållet. 3. Kanske ha fler barn? 4. Serva sin bil och ta hand om den, bry sig liksom. 5. Ha en stimulerande fritid där jag typ gör något. 6. Kunna åka utomlands. 7. Jobba rimliga tider. 

Lyckas fan inte med nåt av ovanstående.

Är så less på det här. Utan två jobb kommer vi aldrig kunna spara till en lägenhet heller, och får mycket mindre i lån. Och att slänga 35000 i sjön på grund av dumhet känns inte direkt jihooo med tanke på det. 

Ibland tänker jag på hur mycket lättare det hade varit om vi stannat på Åland. Där båda hade jobb, vi hade stor central lägenhet, familj nära och lite av en stimulerande fritid. Sen att vi båda var olyckliga och ville förverkliga oss själva är ju sånt man får bortse ifrån då. Jag skulle aldrig få ett lika roligt och utmanande jobb på Åland. A skulle aldrig ha kunnat plugga det han har gjort om vi bodde på Åland. 

Och sen älskar vi ju Stockholm. Jag kan inte tänka mig bo någon annanstans just nu. 

Men det hade ju underlättat om solen ville skina lite på oss också och ge oss lite flyt så vi kunde börja leva livet här ordentligt. Utan halvdana andrahandskontrakt och arbetslöshet. Lite sådana saker. Då hade man inte känt sig lika jävla värdelös som vuxen. 

Ångesten

Det river i mitt bröst. Eller trycker snarare. Jag har inte haft så här mycket ångest sedan vi bodde i Hornstull och skulle flytta därifrån om tre veckor utan något nytt boende, jag var arbetslös och fick reda på att jag inte skulle få någon a-kassa eftersom jag bytt land. 

Det var en rolig tid. Inte. 

Jag sov tre timmar i natt och trots att det var min tur att gå upp med Lillis fick A göra det. 

Jag kom dock på en plan som kanske löser det där pengabekymret. Eller ja, löser och löser, pengarna ska ju fortfarande betalas. Men det kanske inte påverkar sparbudgeten så mycket, för jag säljer i stället alla mina fonder från banken på Åland. Surt men nödvändigt. 

I motse fick vi dock ett litet glädjande besked. Summan var ”bara” 35000 och det känns i alla fall lite liye bättre. 15000 mindre liksom. 

Ångesten finns dock kvar ännu. Tror inte den kommer att släppa förrän hela den här soppan är utredd. 

Då kanske jag kan se tillbaka på den med samma ”nostalgi” som Hornstulltiden. 

Har för övrigt spelat Timbuktus Det löser sig flera gånger i dag. Jag behöver höra det. Att det löser sig. Nog. Tillslut. 

Det ordnar sig. Hoppas jag.

Okej. Vi har gjort en sån jävla korkad grej att både jag och A har gått runt med ångest sedan eftermiddagen. Det är så jävla korkat. Dumt. Onödigt. Idiotiskt. Och dyrt. 

Orkar inte dra detaljerna nu, det rör upp ångesten för mycket, men det rör bilen och kommer kosta kanske 50 000 kr. 

50 000!!!

Fy fan. Fy fan fy fan fy fan. Där rök en stor del av lägenhetsbesparingarna. 

Jag har velat skjuta mig själv för att jag är så korkad. Fy fan. 

Men okej. Det kommer ordna sig. Det är bara materiella saker. Vi mår alla bra. Vi har en underbar son och jag och A älskar varandra fortfarande. Det känns som en bra grund. Nu får vi bara bita i det sura äpplet och betala jävligt mycket pengar för vår dumhet. 

Alla gör ju fel och fattar dumma beslut ibland. Det är bara synd att just vårt fel skulle kosta så jävla mycket.