Timehop. Kastad tillbaka till ett litet litet pyre på min bröstkorg. Sår i huvudet efter att de där elektroderna lossnat en gång så därför en vit liten babymössa på huvudet. Plirande blick.
Jag känner igen den i dag. Du är ju densamma, fast större. Stor. Lika gullig och oemotståndlig nu som då.
Jaf tycker att du är så smart. Pratar hela tiden och vi förstår nästan allt. Och fattar vi inte, som tidigare i dag, så visar du oss vad du säger. Krokodil, med händerna som ett gap. Dammsuga och dra med oss till städskåpet.
Ibland återberättar du saker vi nyligen gjort. Med detaljer. Och drar slutsatser och associerar. Smart.
Du älskar människor också. Pratar med och pekar på och vinkar till de flesta. Du älskar din mormor och morfar och faster och farmor. Säkert fler, men det är de du träffar oftast. Och pedagogerna, i synnerhet en av dem, på förskolan. En dag sprang du fram till henne och gav en stor kram när du kom dit.
Just nu älskar du siffror. Du har precis lärt dig ordningsföljden 1 till 10. Fast du kan inte räkna ännu. Men försöker. Du räknar precis allt. Hela tiden. Det bästa är när du får leka med kalkylatorn i min telefon. Eller med Bolibompa-appen. Du älskar Draken. Och drakdansen. Mormor och morfar hade köpt Draken som gosedjur på födelsedagen och sedan dess har du sovit med den.
Du är väldigt snäll. Delar med dig av leksaker på förskolan och till och med av frukt och bär, som är det bästa du vet, om vi frågar om vi får smaka.
Du älskar mat fortfarande. Korv och makaroner är inte helt otippat en favorit. Och ris. Och tomat. Men du äter nästan allt vi ställer framför dig. Älskar det!
Kakor och bullar är ingen favorit, men du skulle kunna äta sylt med sked om du fick. Godis har du än så länge inte ens smakat. Müslin med choklad var i alla fall ingen höjdare.
Det är då svårt att försöka sätta ord på dig, på vem du är. Jag vill berätta allt. Om hur du kommer och kramas när vi kommer hem, hur du ropar på katterna att de ska komma och leka med dig, hur du skriker ”bus” till mormor när du vill att hon ska jaga dig. Hur du kurar in dig i våra armhålor när vi läser saga (helst Sagan om det röda äpplet av Jan Lööf) för dig när det är läggdags. Jag vill berätta allt men det går inte.
Du är ju liksom en helt egen person nu. Men egen vilja, egna tankar, egna känslor. Det ryms inte i ett blogginlägg.
Men jag kan säga att jag alltid alltid alltid kommer att älska dig. Mer än livet självt. Mitt älskade barn. Min Felix. Herregud vad du är underbar!
