En enda stor klagomur

När allt är härligt skriver jag tydligen inte. När allt är förjävligt däremot. 

Som under julen. Stress och megaförkylning innan, Lillis med 40 graders feber och jag åt tabletter varje dag för att orka jobba. 

Sen kräks han två dagar före julafton. A får ont i magen på julafton och spyr inte men kan inte äta eller göra något. Svärmor får vansinnesont i knät och kan knappt röra sig. Småsyskonen bråkar med mamman. 

Felix är en klängapa på mig och jag kan inte ens gå och kissa utan skrik och panik. Så på annandagen får jag kräksjukan och ligger och hulkar på toan tills inget finns kvar. I dag åt jag första varma målet mat sedan dess. 

Jag har knappt varit utanför dörren sedan jag kom hem från jobbet natten till julafton. Fy fan alltså. 

Julen 2018 kan gå och dra nåt gammalt över sig. 

Nu har A precis slängt varenda liten rest av julmaten. Bara tanken på den får oss att må illa. 

Och jag ska duscha. Och sanera badrum. Och tvätta. 

I morgon ska jag jobba igen. Det blir nog bra. Till slut. 

Ett töcken

Jag har öppnat bloggappen så många gånger men kommer mig liksom inte för att skriva. Det händer liksom inget. Allt är som ett töcken. Grått och snorigt. Jag är sjuk för trehundrafjärde gången typ. Eller ja, förkyld. Inte så sjuk att jag är hemma från jobbet. De värsta dagarna lyckades jag ju förstås tajma in på ledigheten. 

Men börjar tro att nåt är fel på riktigt. Är så himla himla trött hela tiden. Så trött att jag sover två timmar på soffan varje ledig dag. Minst. Skulle nästan behöva kolla upp det. Har letat upp folsyra-tabletter och d-vitamin som jag försöker pilla i mig i alla fall. Det första har jag ju haft brist på och det andra kan ju inte skada när solen fucking aldrig lyser. 

På nätterna, när jag kommit hem från jobbet, ligger jag och googlar sjukdomar och tror att jag har dem. Kol, lungcancer, ME och så vidare. Det är ju peppigt. Men det är på den nivån livet är just nu. 

Längtar till julen men är sur över att jag inte tog någon extra dag ledig. Med tanke på hur jag mår nu skulle det behövas. I stället ska jag hoppa in som chef två skift. Så dumt. 

Hoppas den här orkeslösheten och apatin gått över tills dess.