En egen person

I går dansade mitt barn framför barnsånger på tv. Som alltid. Han älskar att dansa. Det är typ det bästa i hela världen. 

Han var så jävla gullig när han stod där i bar överkropp, eftersom han snart skulle gå och bada, och gjorde rörelser till små grodorna. Mitt hjärta smälte. Förstås. 

Jag tog upp mobilen för att filma lite, för att föreviga den där urgulliga dansen. 

Han såg inte att jag filmade honom, eftersom han stod med ryggen emot och klippet blev superdupergulligt. Förutom de sista två sekunderna, när han vände sig om mot mig och såg att jag filmade och liksom fick ett uttryck över ansiktet att han skämdes. Att han skämdes för att jag hade filmat hans ivriga dans. 

Vi stängde av tv:n precis efter det och han gick och badade så jag tänkte inte på det då. Jag såg inte hans blick. Men när jag skulle visa A klippet senare på kvällen och jag fick syn på det där mikrolilla ögonblicket på slutet gick mitt hjärta sönder. 

Herregud. Jag fick mitt barn att skämmas för sin dans. För att det filmades. Jag börjar nästa gråta bara jag tänker på det. 

Det var som ett uppvaknande. Jag kan inte göra hur jag vill längre med att filma och fota. Han är en egen individ nu. Med känslor och egen vilja. 

Och jag kan inte med mitt agerande vara orsaken till att han inte vågar dansa som han vill i framtiden. Att vara orsaken till att han skäms för sig själv. Att han hämmas. Jag vill att han är precis den härliga underbara goa unge som han är. 

Varsågoda, Felixskryt

Mitt barn mitt barn. Herregud vad han är i en härlig tid just nu. Han är så rolig och full av bus. Pratar oavbrutet och fler och fler ord förstår vi också. Bygger små meningar, ”titta mera” eller nåt annat ord som följs av mera. Allt ska vara mer och han vill aldrig sluta med det han håller på med. Äta, bada, leka, ni fattar. 

Det går så himla bra på förskolan också. Han målar typ varje dag om vi får tro teckningarna som ligger i hans låda var och varannan dag. Han gråter inte längre när vi lämnar utan tar glatt någon av pedagogernas hand och vinkar hejdå till oss. Hur chill som helst. 

En av pedagogerna berättade att han är så himla duktig och stor att hon skulle gissat att han var mer än två år gammal. Äter så bra och ordentligt och sitter still vid matbordet (inte hemma!) och är kavat i största allmänhet. Blir så himla glad att höra sånt. Mammastolt liksom. Herregud vad jag blir mallig. Mitt barn mitt barn. 

Det allra härligaste berättade dock en annan pedagog. Hon berättade att Felix verkar ha fått en riktig vän. Den av de tolv små pyrena som han helst leker med. Han brukar nämligen ta kompisens hand och dra med hit och dit när han vill leka. Tar handen och går till sandlådan eller för att titta på arbetsfordonen utanför staketet. 

Mitt hjärta svämmar över av gull. Tänk två små småttingar hand i hand på förskolegården!!! 

När vi gick från förskolan i dag vinkade han också specifikt hejdå till kompisen. Hejdå till de två pedagogerna som var i samma rum och hejdå till kompisen. De två satt också och lekte med tågbanan när jag kom och hämtade. Herregud, mitt barn har fått sin första vän! Hjärtegull!

Så ömtålig att jag inte ens kunde prata om det

Jag var inhoppande chef förra jobbskiftet. De där jobbiga tankarna halv tre på natten berodde på det. På att jag sa nej till en sak en reporter ville, att jag hade en dålig magkänsla och hela stämningen på jobbet var skit. Mitt fel mitt fel mitt fel ropade det i mitt huvud. 

Ibland önskar jag att jag också var en sådan där stark kvinna som många andra vars bloggar jag läser och instagramflöden jag följer. Stark. Bra. Duktig på riktigt. 

Själv känner jag mig som en liten lort. 

Tänkte rätt mycket på det min kollega sa på skämt eller inte på skämt. Kände press och stress och kände mig så jävla dålig. Jag vågade liksom inte ens prata om det, inte sätta ord på det för då skulle jag gått sönder. Liten lort. 

Cheferna var i alla fall nöjda. Redaktionschefen skickade himla fint mess när jag skulle gå av. Försöker tänka på det. 

Fast ja, det gick ju bra. Vi hade nyheter. Vi skapade nyheter. Min ena kollega skällde på mig när jag nämnde att jag hade en känsla att det inte gått så bra. ”Sluta var så hård mot dig själv!” 

Fingret på exakt rätt punkt. Det är precis sån jag är. 

Jag har tänkt på det rätt mycket den senaste tiden. Att jag liksom kan översläta förlåta acceptera typ alla andras fel och brister och tillkortakommanden men så fort det kommer till mina egna känner jag mig bara så jävla sämst. Hur slutar man med det? Hur förlåter man sina egna brister? Ibland är jag säker på att jag behöver gå i terapi igen för att reda upp den här röran i min skalle.