Hatar min hjärna

Klockan två på natten ska man inte tänka på dåliga saker. Man som i jag i alla fall. 

Herregud vad jag ältar skit. Fy fan. 

Natten

Det regnar ute och stora tunga droppar slår mot fönstret. Allt som syns är det lilla som blir upplyst av telefonens sken. 

Bredvid ligger Lillis. Jag minns inte ens senast han sov i sin egen säng. Tänker att vi måste få honom att göra det igen. Men det var först förkylning sen tandvärk sen förkylning sen nån form av nattskräck eller mardrömmar och ja, sådär är det. Nu sover han där. Mittemellan oss. 

Han sparkar av täcket i sömnen, som alltid. Upp med benen rakt upp i luften och sparka tills täcket är borta. Han pratar lite för sig själv också. Lägger en varm fot på min mage. 

I dag pratade jag med en kollega med större barn. Hon berättade att hon ångrade att hon jobbade natt. Skift. Var borta så mycket under barnets första fem år. 

Jag tänker samma sak. När jag jobbar och han är på förskolan ses vi bara när han kommer upp i sängen och ger mig en dreglig blöt hejdåpuss och vinkar till mig innan A går med honom till förskolan. Jag har tvingat dem till det, att alltid säga hejdå innan de går. Annars skulle jag inte se honom på hela dagen. 

Förutom nu. Jag ser honom nu. På natten. Andas in hans doft och hör de tunga andetagen. Kryper närmare och gosar in mig i hans värme. Den naturliga kaminen. 

Kanske han inte behöver sova i sin egen säng. Kanske han kan få sova här. Mellan oss. För alltid alltid alltid. 

Tillfredsställelsen i att spara

I och med att jag från den 1 september bytt arbetsgivare (fast anställd i huvudbolaget i stället för i bemanningsföretaget) och de har olika lönesystemen fick jag dubbel lön den här månaden. ”Dubbel” kanske jag borde skriva, med tanke på att jag fick cirka trippel skatt. 

Hur som helst var det en underbart välkommen sak. Inte för att jag är fattigare än vanligt, men för att jag nu direkt kunde sätta över massa pengar på mitt sparkonto. 

Jag har den senaste tiden blivit besatt i att spara pengar för att i framtiden kunna köpa en lägenhet. Det är massa massa tusen kvar för att ha en insats till en tremiljonerslägenhet, som vi lär behöva punga ut med för att få en trea i ett någorlunda härligt område. 

Jag har blivit så besatt att jag flera gånger i månaden går och kollar på sparkontot och flera gånger i månaden går in i min lilla fondportfölj och kollar hur det lilla sparandet mår. Och det är så tillfredsställande att ha möjlighet att spara lite. Ha en buffert. Trots att vi bara har en inkomst i det här hemmet. 

Längtar så tills vi har två inkomster igen. Då ska jag mysa ännu mer med mitt sparande. 

Beslutet jag inte vill fatta

Året var 2002. Jag hade bott på Åland i knappt ett år då grannens kelsjuka katt fick kattungar. Tre stycken gosiga gulliga vilda ursöta små saker. En av dem var helsvart och jag har av någon anledning alltid fastnat för de där svarta ulliga små sakerna. Så även den här gången. 

Hon var liten och söt och hade orangea stänk i pälsen och en tass fram med fläckar i beiget och en tass bak med fläckar i beige. Trampdynorna under var också spräckliga på samma vis. Rosa där det var beige och svart där det var svart. Hon älskade värme och låg ofta tryckt mot ett element. När hon inte sprang som en galning längs grannarnas korridor. 

Jag föll pladask. 

Mitt ex var emot det. Han hade aldrig haft katt, aldrig velat ha katt, men jag övertalade honom. Och så blev hon min. Min Gudrun. Hösten 2002.

Det var 16 år sedan. Sedan dess har hon varit med mig. Flyttat runt och bort och rymt hemifrån och bråkat med grannkatter och gått med på promenad och hängt vid biografen för att få kel. Och alltid landat på min mage med ett envist kurrande. Skördetröska. 

Nu är hon gammal. Hon fick diabetes och vi ger henne specialkost. Så fick hon njursvikt och den specialkosten funkar tvärsemot diabetesmaten och veterinären sa att det liksom inte fanns så mycket val snart. Att vi får ge henne flera dyra sprutor om dagen för att hon ska hålla sig pigg eller annars fatta ett annat beslut. Det där beslutet jag inte ens vill tänka på. Inte ens vill skriva. Det går liksom inte. Att hon inte ska vara i mitt liv längre. Det går inte att tänka på. 

Så många tårar jag fällt ner i hennes päls. Så många nätter jag skedat med henne för att få tröst. Så många gånger hon kommit dit, in i min famn, för att hon märkt att jag behövt henne. Så mycket kärlek hon har gett mig. Hon är min baby. Min katt. Min lilla älskling. Min Gudrun. 

Hon har mått okej rätt länge. Vi trodde att hon skulle försvinna redan för två år sedan, men diabetesmaten funkade och njurproblemen verkade vara okej. Gick upp lite i vikt igen. Varit leksugen till och med. Gosat och myst och känts som vanligt nästan. Kissat mycket förstås, men har ändå varit pigg.

Men nu börjar det vända igen. Nu känns det som att vi kommit till vägs ände. Nu har hon igen börjat kissa inne. På hallmattan. Precis som sist, när alla sjukdomar uppdagades. Och det är nog som veterinären sa, att kissandet inne är hennes enda sätt att kommunicera. Säga ”hej matte, nu gör jag nåt jag aldrig gjort förut för att du ska fatta att det inte känns okej”.

Det känns inte okej för min älskade Gudrun. Hon mår inte bra igen. Och efter 16 år som min trogna vapendragare kanske jag snart måste fatta beslutet jag inte vill fatta. 

Vill skydda honom från allt ont

I området där vi bor finns ett kriminellt gäng. De är rätt aktiva och aggressiva och är i krig med ett annat rivaliserande gäng. Bland annat har det lett till att en person sköts i vårt garage. En tisdag klockan tre på eftermiddagen. Jag, A och liten Felix i barnvagn gick precis utanför garageporten klockan 14.45. 

Den händelsen var en av flera som skett de senaste åren. 

Eftersom området fått ganska dåligt rykte efter allt detta har Stockholms stad tillsammans med frivilligorganisationer försökt få ett trevligare gemytligare område. Fryshuset är här, de pumpar barnen i skolan med information om hur man ska hålla sig utanför gäng, det görs undersökningar bland boende, man ordnar utställningar med bilder från området genom tiderna och enkäter skickas till nyblivna föräldrar där man frågar hur de anser att det är bäst att skapa en uppväxt helt utan våld. 

De gör även insatser rent fysiskt. Så att unga inte kan klaga på att det finns för lite att göra, ni vet. Det har skapats stadsodlingar, man har börjat visa film i det gamla folkets hus, man har byggt ett utegym osv. Men den allra största insatsen är ett kulturhus. 

Där ryms ungdomsverksamhet av olika slag; dans, karate, fritidsgård, Fryshuset, den öppna förskolan har flyttat dit och ett bibliotek har äntligen öppnat. 

I går var det öppet hus och invigning av verksamheterna. 

Vi gick dit en sväng. Mest för att kolla in stället men också för att hälsa på de som driver öppna förskolan, nu när Felix inte längre går där. Det var fint och ljust och öppet och en extremt härlig stämning. Det är bara att hoppas att det fortsätter vara så, att det blir en ny mötesplats för alla boende. 

Men det är en helt annan händelse som färgar hela upplevelsen av detta härliga. Den lilla pojken med pistolen. 

Han var kanske sex år. Hade tuff frisyr och likadan attityd. Kom in till öppna förskolans del och ägde stället. Trodde han. Gick runt med sin pistol och sköt ut i luften. 

Felix var sjukt intresserad av deras rutschkana och var där och åkte. Klättrade upp och åkte ner. Pojken ville också åka, trots att han egentligen var för stor. Han ställde sig bredvid Felix som precis skulle klättra upp, riktade pistolen rakt mot honom, låtsades ladda den och höll den sedan tjugo centimeter framför hans ansikte. Pang. 

Och jag fattar att det är ett barn. Och jag fattar att det inte finns konsekvenstänkande. Och jag fattar allt det. Men jag blir ändå så jävla jävla jävla arg. Och rädd och ledsen. 

Gängkriminalitet och riktiga pistoler som riktas mot andra. Små pojkar och leksakspistoler som riktas mot andra. Mot mitt barn. Mot den som får mina beskyddarinstinkter att vråla. Den som skulle få mig att gå genom eld för hans skull. 

Det blev så verkligt. Han kan få en riktig pistol riktad mot sig. I synnerhet så som området är nu. 

Förlåt, men jag förstår inte hur föräldrarna tänker. Hur kan barnet få leka med pistoler i offentliga miljöer? Ett knappt stenkast från platsen där en ung man sköts ihjäl för drygt ett år sedan. I det hus som byggts för oss invånare, som byggts för att skapa trygghet och trivsel. 

Jag förstår faktiskt inte. 

För sju år sedan

Varje gång den höstiga luften kommer på riktigt kommer allt tillbaka. En känsla av dåligt mående. 

Jag ser det på timehop också. Undermeningen i inlägg på Facebook. Mycket vin, mycket jobb, mycket allt annat än den jag levde med.

Jag minns hur jävla jobbigt det var att veta att tio år skulle vara över. Att veta att mitt liv alldeles snart skulle förändras. Jag var livrädd. Trodde att jag skulle bli ensam. Ensam utan vänner, ensam utan kärlek. Grät hos terapeut och ältade.

Trots att den där jobbiga känslan påminner mig varje höst vet jag ju att det blev bra. Att det bara var något att genomlida för att komma ut stärkt och faktiskt till ett bättre liv.

Det är ju självklart nu i dagsljus. Med en natts sömn bakom sig. Klart jag ska prata med honom om saker känns jobbiga även framöver. 

Men å andra sidan känns det inte som en lika stor deal längre. Han har inte rätt att uttala sig. Jag har hoppat in som chef tre dagar medan han har jobbat. Visst, det kanske inte var mina mest briljanta dagar, vad vet jag, men det är ju knappt någon tid alls. 

Och som jag skrev i natt. Jag orkar inte tänka på det. Det ska fan inte få gräva sig in i mig. Jag tänker inte gå runt och må dåligt över nån skitgrej. Så. Nu var det bestämt. 

Jag orkar fan inte.

Jag orkar inte tänka på det. Jag orkar fan inte.

Det kanske var ett skämt

”Den sämsta chefen jag nånsin haft”. Han sa det efter ex antal öl efter ett jobbskift. Han syftade på mig. 

Det högg till. Jag vet inte om det var allvar. Han skrattade och kollade på mig. 

Men varför säger man så om man inte menar det? Varför skämtar man om det om det inte ligger nån sanning i det? Jag fattar inte. 

Vi har inte riktigt den skämtsamma relationen heller. Inte på det sättet. Vi kan gå och handla lunch tillsammans men klickar liksom inte. Något skaver. Har alltid känslan att han inte gillar mig. 

Jag kommer ha ångest över orden länge. Länge länge. 

Det är känsligt det där. Jag har varit chef förut. Jag har fått kritik förut. Då var jag ung. Naiv. Oerfaren. Ville gärna pleasa. Hade magsår och inflammation i käklederna, så allvarligt att jag fick bettskena. Jag mådde piss. 

Nu är det inte samma sak. Jag är äldre. Mer trygg. Men fortfarande känslig. Känslig över kritik av mig som chef. Jag pallar inte detta. Jag orkar inte att en av mina kollegor tycker så där. Jag orkar inte. 

Det kanske var ett skämt. Det kanske inte var det. Jag vet inte. Men jag vet att jag kommer ha ångest över det  framöver. Och om bara några veckor ska jag hoppa in igen. Fy fan. Hur i helvete ska jag palla det. Hur i helvete ska det gå? Just nu vill jag bara gråta. 

Vad händer då?

Felix skolas in på förskola. Älskar det. En vecka sedan första dagen i dag och han hade så bråttom att han knappt sa hej då till A. Underbart!

Jag jobbar igen. Det är kul. Hoppar in som chef. Är självkritisk så det känns bara okej. Inte superbra. Men okej är ju godkänt. Godkänt duger när man hoppar in. 

Vi har flackat och flängt så mycket att vi är trötta på att åka bil. Hit och dit och snortidiga morgnar för att hinna med tåg, buss, båt. Men det har varit kalas och familjemys och torpet och bröllop och och och. Roliga grejer. Värt det ändå. 

Så är det val snart och jag jobbar kväll och natt. Älskar att jobba val. Hoppas att jag inte blir lika besviken som under USA-valet. Skönt på nåt vis också att den här valrörelsen snart är över. Det har varit rätt mycket om man jobbar med nyheter. 

På torpet fixade vi nästan helt klart det lilla rummet. Det blev cirka 135 miljoner gånger bättre än innan. Trots att det krävde att vi rev en hel jävla skorsten, släpade ut en 250 kilo tung gammal spis och fick anlita både elektriker och sotare. 

Jag har börjat kolla lägenheter lite mer på allvar igen. Bara A får ett jobb nu så ska vi ansöka om lån. Håll gärna tummar åt oss. På alla plan. Det känns som att det är dags att få den här boendefrågan löst en gång för alla nu. 

Lite bilder från torpet som bonus. 

Så här såg rummet ut när vi började. Mycket skillnad.