Uppdatering

Klart det gick bra. Det gick asbra till och med. Så är det när man jobbar med briljanta människor. 

Inhopp

”Det är kris. Ingen kan hoppa in och han ska på konferens. Redaktionschefen tyckte att jag skulle fråga dig. Kan du hoppa in som nyhetsredaktör?”

Jag läste sms:et. Stängde ner det igen. Utan att svara. 

För tio år sedan var jag chef. Jag var ung och oerfaren och duktig. Jag slet och slet och slet. Gjorde sådant som ingen av de andra två gjorde. Styrde upp. Jobbade sent när stora nyheter kom. Ryckte in, hoppade in, fattade beslut. Ibland var jag bra. Oftast inte. Känslan av otillräcklighet och överarbetning satte sig på humöret. Bitch, kallade en kollega mig när jag hade fräst en gång för mycket. Ständigt hungrig för jag tog mig inte tid att äta utan stressade i stället. Och jag stressad utan mat i magen är inte att leka med. 

Jag höll på att bli utmattad. Slutkörd. Deprimerad. Varningsklockorna ringde och ringde allt högre och på en trettioårsfest bröt jag ihop bredvid en kollega som frågade hur jag mådde. Egentligen. Bestämde där och då att nej. Det är inte värt det. Om jag inte får rejält mycket mer i lön och blir ordentligt uppskattad. 

Chefredaktören sa nej och jag sa nej till mer jobb som chef. Jag grät ganska mycket då. Kände mig misslyckad och dålig och hade ångest. En kollega hade sagt elaka ord om mig som jag fått höra. Jag var inte omtyckt av alla. Hur skulle jag tackla det, när det varit hela mitt allt hela mitt liv. Kameleont och socialt skillad. Medlare. Tyckte ingenting för att inte stöta mig. Såg bara mitt värde i andras värdering av mig. Och nu kände jag mig värdelös och illa omtyckt. 

Jag vet inte hur jag kom ur det. Jag minns att jag åkte till Egypten på charter och sov i en vecka men resten är blurrigt. Lika blurrigt som hela den perioden som chef. Det året. 

Men jag kom tillbaka. Hittade någon form av mig själv igen. Och sa till mig själv: Aldrig mer chef. Eller i alla fall inte på tio år. Det höll nästan. Jag hoppade in flera gånger och en hel sommar, men det var bara lattjo då. Då hade jag träffat A och var nykär och hade åtta nio tio år på jobbet. Rutinerad och en tryggare person.

Jag öppnade sms:et igen. Tänkte att okej, så kan det väl vara igen. Lattjo och skoj. Jag är rutinerad och tryggare. Fast att arbetsplatsen bara är tre och ett halvt år gammal. ”Bara”. Jag kan nog ta en dag som nyhetsredaktör. Ett inhopp. 

Och det har ju dessutom gått tio år sedan jag sa det där med att inte vara chef på tio år. 37 i stället för 27. 

Det ska nog gå bra i morgon också. Som alla andra dagar gör. 

Beskedet

Jag hann knappt komma in till jobbet i dag innan ”du ska på samtal med redaktionschefen nu” och sätta sig ner och han ba ”vi river av plåstret på en gång”. 

Cliffhanger. 

Jag fick jobbet. Jag fick det!

Det var snälla ord och ”jag har tyckt att du varit bra sedan du började här” och och och. Jag minns inte längre. Jag blev glad. Glad glad glad. Själaglad. 

Men så kan jag ändå inte känna superglädje. Så många av mina briljanta kollegor, och då menar jag verkligen briljanta, fick inte jobb. De förlorar inte sina jobb men blir inte fast anställda av tidningen. De är fortfarande i bemanningsföretaget där jag och många andra har varit i många år, men har ingen fast position. Mer vikarie än i dag. Mer osäkert. Och det suger. De är så värda det. 

Så glädjen blandas med ledsamhet. Och smolk i bägaren och allt. Så himla jobbiga känslor. Jag vill samtidigt skrika ut glädje och eufori men kan inte. För något skaver. 

Men tillåter mig det här och nu i alla fall. Jag fick jobb som det jag jobbar som! Jag fick min plats. Min stol. Den är min. Fast anställd av Sveriges största tidning. Det är ändå värt eufori. Det är det. 

Det här med lycka

Häromdagen kom bästisen med familj och hängde på torpet. Vi blev lite nostalgiska, som vi lätt blir, och började prata om tidigare förhållanden och hur vi mått genom åren och så. 

Jag kom då på att jag under cirka hela mitt liv, alltså under hela tiden med mitt ex, ständigt önskade att jag var lycklig. Varje gång jag råkade kolla på klockan 22.22 eller varje gång en stjärna föll önskade jag det. Lycka. 

Det känns så hemskt i dag. Att jag under hela mitt vuxna liv, fram tills att jag blev 30 och singel önskat att jag skulle få vara lycklig. Tänk vad många år av ledsamhet. 

Nu var jag förstås lycklig stundtals även förr, men liksom inte riktigt på djupet. Innerst inne. 

Så blir jag sur på mig själv som inte gjorde något åt det tidigare. Men så förlåter jag mig själv och tänker att jag inte var mogen, inte redo. Och då är det svårt att förändra sitt liv. 

Just nu känner jag i alla fall fullständig lycka. Jag sitter i en solstol på torpet, dricker kaffe med A i stolen bredvid. Lillis sover i vagnen i skuggan och katterna ligger och njuter i gräset. Inte en tanke på jobbiga saker. Inte en tanke på att jag precis har fått söka om mitt jobb och inte har en susning om jag får det. Allt blir nog bra till slut ändå. Allt är bra.