Jag trodde det var kemiskt

Det var länge sedan nu, men nu är den här igen. Ångesten. Sitter med en oförklarlig ångest tryckande över bröstet och tänker destruktiva tankar som gör det värre och värre och värre. 

Tänker att jag är dålig på jobbet. Tänker på saker jag sagt, andra har sagt. Tänker att jag är fem kilo tyngre nu än innan jag fick barn och att kläderna stramar och är för korta för små. Tänker att jag har dåligt tålamod med mitt barn och att jag säkert är en dålig mamma som spelar spel på mobilen när han leker ensam på golvet. Tänker på misstag jag har gjort. Tänker att jag är dålig. Dålig på jobbet. Dålig som vän. Dålig som mamma. Och ful. Och ensam. 

Jag trodde först att det var kemiskt, att två öl på AW klockan halv två på natten ställde till det för mig, men känslan finns kvar i dag. Ingen alkohol kan göra att den är så ihärdig. Det är nåt annat.

Jag är mest sugen på att gråta och ligga på soffan och älta skit. Gnussa in de där destruktiva tankarna riktigt ordentligt. De där om att jag är mindre värd och så. 

Så jävla osunt. 

Quick fix önskas. Hur i helvete blir jag av med skiten? Hatar ångest. 

Bild från briljanta Nyanser av nonsens. Hänger i vårt sovrum. 

Barn torp sol och sånt

Herregud vad härligt vi har haft det. Har så mycket känts som semester. Åååh vad jag längtar efter riktiga sommaren nu. Älskade älskade torp, vad du gör gott med mig. 

Jag blev ju frisk. Till slut.

Det är sommar och jag går i t-shirt till jobbet. Till och med vinden är ljummen. Har bara anklar och Barcelonaskorna. Messar med samma gäng om resa dit igen. Träffar en vän och picknickar bland vitsippor och någon som kastar sig i vattnet en bit bort. Barnet har keps och ny knallgul tunn kofta som är köpt på vad H&M kallar tjejavdelningen och jag blir upprörd och arg och köper ändå. Så där som jag är mest. Arg men agerar tvärtemot. Ibland vill jag slå nåt hårt i huvudet på mg själv. 

Jag röker massa och plötsligt slutar jag. Kämpar med nikotindjävulen men det funkar. Hostan från förkylningen hängde kvar i evigheter och först nu när ciggen är borta försvann den. Jag borde lyssna på min kropp, men även där gör jag tvärtemot.

Tjafsar massa med A. Så där gnälligt och offentligt att jag tänker att andra tänker att vi borde göra slut om de hör oss. Men det borde vi inte. 

På jobbet är jag briljant en dag och katastrof en dag. Slarvar och hastar och gör snyggaste bilderna och fulaste. Skrattar högt och högljutt och flamsar och tramsar. Kommer nya kollegorna närmare. 

Bäst är ändå att komma hem mitt i natten och barnet ligger halvtomhalvt på min sida av sängen och det där trygga lugna värnlösa ansiktet får mig att rasa ihop till en hög av kärlek. Hans snarkningar och små fniss i sömnen och hårda sparkar i sidan. Allt. Allt med honom älskar jag. 

På måndag åker vi till torpet. Så han får springa benen av sig i det höga gräset. Mamma pappa mormor åker i morgon. Jag ser fram emot det. Det är nog kallt och allt, men ändå lite som semester. Fint på något vis.