Jag är bara krämpor

Tredje dagen däckad i dag och jag har på riktigt inte varit så här sjuk på evigheter. Positivt är att Niagarafallen börjat i min näsa, för det är iaf bättre med slem än med bara vrålont i halsen. Har på riktigt inte kunnat prata pga ont i två dagar. I dag har jag iaf kraxat lite. 

Tror dessutom jag har fått nåt knas i öronen. Känns som att det rinner blod i dem (det gör det inte, har tvingat A att kolla) och det värker konstant. Så nu har min självdiagnos gått från halsfluss till öroninflammation. Dessutom har jag sjukt ont i mellangärdet av allt hostande. Det är ju ingen diagnos, men ja. Jag är bara krämpor nu.

När ska jag bli frisk, kroppen? Kan du skynda på för i morgon ska det vara 18 grader varmt och jag skulle gärna gärna vilja sticka ut min svettiga kropp utanför den här lägenheten. 

Inte så muntert

Jag är sjuk och så trött och känner allt allt är fel. Hostar ihjäl mig och sov hela dagen i dag men känner att mer är fel. Får mens när jag typ egentligen borde ha ägglossning och googlar mig till en miljon fel. Sköldkörteln. Som min syster, moster, kusin har fel med? Tidigt klimakterie och så får jag akut känsla av att vara gammal och känner press om Felix kanske inte ska få något syskon och om vi ens vill det och att jag måste bestämma mig nu för att jag plötsligt är i klimakteriet?

Ni fattar. Är i alla fall orolig. Jag har alltid en sjukt regelbunden cykel och tror nu att jag har cellförändringar eftersom en miljon människor runt mig har det eller har haft det. 

Och nya tjänsten då. Stabilt som fan ibland, skakigt som fan ibland. Mycket jobb just nu. Har haft nya människor att jobba med typ hela tiden och till på det lär jag upp en sommarvikarie. Så är så uppe i varv när jag kommer hem mitt i natten att jag inte kan somna. 

Har typ börjat röka igen också. Känner mig sämst. Mår apdåligt av det och är övertygad om att det är därför jag blivit sjuk nu. Vet att jag förgiftar kroppen och att jag inte klarar det. Ändå sitter nikotindjävulen på axeln och viskar rök rök rök i örat. Och dåligt samvete av det och ond spiral neråt. 

Och som grädde på moset sker en stor omorganisation på jobbet och jag och flera av mina närmsta kollegor måste söka om våra jobb. Och vi vet inte ens om de tjänster vi sitter på kommer att finnas med i nya organisationen. Allt känns så osäkert och det värsta är att vi inte kan påverka nånting just nu. Bara vänta. Och hoppas att den kompetensen vi har är tillräcklig och behövs sen. 

Vi kommer inte förlora våra jobb totalt, så det är ju inte så att jag blir utan lön (vad de säger nu), men om jag inte får min tjänst hamnar jag som vikarie och därmed alltså kommer att sitta på föräldravik eller vik för sådana som är tjänstlediga eller utlånade till olika projekt osv. Tre månader här, ett halvår där ... Nya arbetsuppgifter, nya kollegor, nya tider så fort man flyttas. Inte så drömmigt direkt. 

Ja fan, det är inte så muntert nu alltså. Hoppas att det går över. Hoppas att jag blir mig själv snart igen. Kanske febern bara behöver släppa så känns allt bättre igen. Håll tummarna. 

Nönnö, graat och tack

Det är en sån spännande tid nu. I Felix liv alltså. Det går så fort nu, han utvecklas från vecka till vecka. Framförallt så går han ju nu, helt obehindrat och alltid, han kryper bara om han behöver komma under nåt. Men även mentalt händer det grejer. Det är så tydligt nu att han förstår oss och han svarar och agerar på det. Säger vi att han ska ta ut nappen och ge den till oss så gör han det. Sen vill han visserligen ha den tillbaka, eftersom det är det bästa han vet här i världen, och står och ropar nönnö nönnö nönnö och gnäller och surar tills vi lyckas få honom på andra tankar. Typ genom att distrahera honom. Vet inte om det är nån bra metod egentligen, men det är helt klart det som funkar bäst när han skriker och protesterar mot att vi säger nej. 

När vi börjar laga mat eller sätter på vattenkokaren brukar han hämta en tallrik ur skåpet och kommer med den till oss. Om han når ställer han den på diskbänken också och huh:ar som han gör när han vill ha nåt. Roligast är när han vill ha gröt och han ropar graaat graat. Så himla himla gulligt. 

Ordförrådet ökar hela tiden också. Han försöker säga katt men det är svårt. Tack tack säger han dock varje gång han ger oss något, vilket är typ jämt. Han är hemskt generös och kommer med leksaker och skedar och diverse grejer han hittar hela tiden. 

Det märks så tydligt att han är äldre också. Han klarar leka med sådana här vanliga leksaker som stapeltorn och plocklådor och lyckas liksom med dem. Han har liksom mer styrsel i sina lemmar på något vis. Kan stapla klossar, klappa händer, äta själv. Ni fattar. 

Det här med att äta själv är också ganska nytt. Vi har knappt låtit honom få testa att äta själv innan, har liksom bara blivit så, men rätt vad det var för nån vecka sedan ville han ha skeden och nu är han proffs. Skopar upp mat och för skeden in i munnen. Det var som att han plötsligt blev redo och bara kunde det. Så som en del barn är med att gå. 

Visserligen hamnar en hel del på golvet och i haklappen, men han äter ju i alla fall sig mätt på en hand, utan problem. Eller ja, mätt och mätt, han verkar ju ha en omättlig aptit och vill smaka på allt vi äter och säger aldrig aldrig att han är nöjd. Han vill alltid ha mer. Vi får liksom chansa nuförtiden. Äter han för mycket får han ont i magen på nätterna märkte vi den dagen han åt typ hela dagen, så vi måste begränsa honom. Lite i alla fall. 

Det bästa är annars att han nu äter precis som vi. Samma mat. Vi brukar dock laga mat till honom skilt ibland eftersom han är så osynkad med våra mattider. När klockan är elva och han behöver lunch är liksom inte vi sugna. Men oftast gör vi matlådor av våra rester som han kan äta. Hittills äter han allt. Yey! Peppar peppar och allt man säger. 

Annars då? Han växer, tror vi. 10,7 kilo vägde han när vi vägde honom hemma på vågen. Han verkar dock inte vara 80 centimeter riktigt, i alla fall såg det inte ut så när han stod bredvid måttstocken på öppna förskolan i dag. En del kläder i storlek 80 börjar dock bli i minsta laget nu, framförallt överdelar. Han verkar ha långa armar tycker jag. Där och kring magen växer han ur allt först. Byxor däremot, där kan han ibland ha storlek 74 ännu. 

Oavsett storlek är han helt perfekt. Förstås. Och nästan alltid glad och go och sprallig och busig och påhittig. Skrattar så han kiknar när vi busar med honom, trotsar oss när vi säger nej och kommer och spontant kastar sig i våra famnar för att kramas. Ibland får vi också pussar utan att vi ber om det! Åh, kan han inte för alltid alltid vara sån här?