Felix 9 månader

Pang bom sa det så släppte det. På tio dagar gick barnet från en baby till ett barn. 

Tandlöse fick tre tänder inom tre dagar. Bakåtålaren lärde sig plötsligt åla framåt och efter någon timme fattade han att knäna ska upp för att få fart. Och efter ytterligare en dag byttes armbågarna mot händer för ännu mer fart. Bam bam bam, snabbt och hårt framåt. Helst fram till eluttag, sladdar och katternas matskålar. 

Så tog det några dagar till och så fattade han hur krypandet hängde ihop med sittandet och bytte sittande till krypande och krypande till sittande. Någon dag senare förstod han att han når längre om han tar stöd när han kryper och kunde plötsligt stå på knä mot saker.

Och ytterligare några dagar gick så byttes knän mot fötter och barnet kan plötsligt stå. Ställa sig upp och flytta sig längs med möbler. 

Det känns som att vi inte har hunnit med. Varken mentalt eller på andra vis.  Plötsligt måste allt plockas bort. Han sopar ner den astunga glaskaraffen från vardagsrumsbordet om han får chansen. Ställer sig upp mot varma ugnsluckan med trasig spärr om vi inte skriker ajajaj och snabbt som tusan rycker undan honom. Stoppar ena delen av mobilladdare i munnen när andra delen sitter i uttaget. Ja herregud, vad vi inte hade hunnit barnsäkra. Och herregud vad vi inte hade hunnit förbereda oss mentalt. Från att lägga honom på golvet och han knappt var rörlig till att en ha en virvelvind som far fram. Allt på tio dagar.

Han har knappt hunnit med heller tror jag. Sover lite oroligt, äter lite sämre, gnäller lite mer. Men är mest en solstråle förstås. Som alltid. Han är så underbar och go och härlig och vild och busig och kramig och närhetstörstande och nyfiken och envis och har världens sämsta tålamod på samma gång. Han är världens bästa. Mitt allt. A:s allt. Vårt allt.

Älskade älskade Felix, nu lika länge utanför magen som innanför. 

Timehoppande sex år tillbaka

För sex år sedan ser jag statusuppdateringar från Facebook som hintar om att jag mår skit skit skit. Bilder från en skogspromenad med en vän där jag sa "jag tror inte att jag kommer att bo här så länge till" och "jag tror inte förhållandet går att rädda". 

För fem år sedan är det bilder på flyttkartonger på Instagram med texterna "Hade glömt hur rörigt det blir när man flyttar" och "Så orättvist att jag också måste rensa bort en massa skit när det var jag som bodde här först".

För fyra år sedan möts jag av bilder på nycklar och köpekontrakt och jublar "Nu äger jag ett torp!!!" Samtidigt som jag svär på Twitter över att orddelen inte är en större del av högskoleprovet. 

För tre år sedan visar Instagram bilder på soppor och hembakat bröd i en liten lägenhet i Skärmarbrink med texten "mat för två studenter".

För två år sedan är det bilder från jobbet och nån konsert och för första gången inköp till hemmet eftersom jag vågar det när vi äntligen har långtidskontrakt.

För ett år sedan är det en bild på pyttepyttekläder och texten "Vi kunde inte hålla oss längre, nu är babyns första kläder köpta" som blandas med en bild på en helt sned mage och en skärmdump på gravidappen där siffrorna som visar antalet dagar kvar gått till att vara tvåsiffriga. 

I år då? Ett litet barn som kryper omkring och dreglar och skriker och skrattar och äter och myser och leker och ja, en miljon bilder på precis samma person som gör saker som bara en förälder kan uppskatta. Ni vet. 

Tänk om jag hade vetat detta. Då för sex år sedan när jag drack alkohol för att döva ångest och grät varje dag för att jag visste att jag var tvungen att ändra hela mitt liv. Tänk om jag hade vetat hur mycket som ske och hur bra det skulle bli. Vad lycklig jag hade varit då. 

Nära nära

Någon gång under natten har A vaggat barnet och struntat i att lägga honom tillbaka i sin säng. Jag vet det, för jag vaknar av att ett litet huvud trycker sig mot min rygg. Tätt tätt intill. 

Jag vänder mig om och lägger armen runt den lilla kroppen, hans huvud precis i det hålrum som skapas mellan min axel och min haka. Somnar om. 

Klockan ringer och jag ligger återigen med ryggen emot den lilla personen. En omedveten rörelse jag gör under jobbdagar för att kunna koppla bort bökandet och jag har tappat nappen-gråt. Mot min rygg känner jag två små handflator som trycker. Hans andedräkt känns svagt svagt mot min nacke.

Närhet. Nära nära.

Får skylla mig själv. Till viss del.

Gick och lade mig för sent. Halv tolv. Snurrade och snurrade. Slumrade precis till och så vaknade barnet. Halv ett. 

Somnade om efter att ha stoppat i hans napp. 

Klockan två vaknar barnet. Jätteledsen efter mardröm. A rasar av dåligt tålamod och trots att jag är en trasa tar jag barn och vaggar sov du lilla videung. Ger välling och byter ställning och vaggar vaggar vaggar. Barnet somnar och vaknar vid varje rörelse, varje förändring. 

Halv tre ger jag över honom halvsovande till A. Tar täcket och lägger mig på soffan. Måste sova måste få sova. 

Halv fem har katterna race i hela lägenheten. Fem ringer väckarklockan.

Yr och förvirrad. Borstar tänderna och tar på vilka kläder som helst. Snubblar ner till taxin som har taxametern på väntetaxa. 

Jobbar på jobb som har orostämning och allt går i motvind.

Är på efter jobbet-möte med långa långa diskussioner. Behöver ventilera. Äter mat och dricker vin. Kanske ett glas för mycket. 

På väg hem nu. Snortrött. Slut. Och vet att klockan fem i morgon ringer klockan igen. 

Grädden på moset är messet från A: Barnet har vaknat igen och vägrar somna om. Vill spy av trötthet. 

#metoo

Det jag tänker mest är hur jag och A ska uppfostra Felix att bli en feminist. Att han ska bli stark att stå emot de patriarkala strukturerna i samhället. Ansvaret. Sånt stort ansvar. Att lära honom att inte tro att det är okej. För det är inte okej. På något vis.

Jag tänker på att jag först tänkte att jag inte var en del av kampanjen. Att jag aldrig blivit utsatt för ett övergrepp. Men det har jag. Flera gånger. 

Den där om Jenny skrev det så bra (kan inte länka via mobilen) om att de flesta gångerna minns man knappt för att det är så normaliserat. Att jag ryckt på axlarna och liksom accepterat det. Accepterat att nån tjatade ett nej till ett ja, att bli instängd och tafsad på, att en hand läggs på ställen jag inte vill ha den när jag är mitt i en konversation med någon annan. Att gå med på något jag egentligen inte vill göra. 

Och så tänker jag på hur ledsen jag blir över att jag bara accepterade det. Att jag var så ung och osäker och kallade det min sexuella revolution. Att jag intalade mig att jag hade valt allt som skedde.

Det får aldrig bli så normaliserat igen för mig. Jag vägrar att acceptera det. 

Lille krypet

Det känns så sjukt att tänka att för halva Felix liv sedan var han fyra månader och ett litet knyte som mest åt bröstmjölk, jollrade i ett babygym och inte kunde vända sig från rygg till mage. 

Fyra månader är ändå inte så länge sedan, det säger ju swooosh så har fyra månader gått. 

Nu kan han förresten krypa också. Han började den här veckan ordentligt. Stått på alla fyra och vajat ett tag men nu har han nån sorts has-krypvariant för sig. Typ så som militärer på film gör när de ålar i lera under stockar. Armbåge och knä liksom. 

Fast det ändras varje dag nu. Krypstilen alltså. Han blir bättre och bättre och det går snabbare och snabbare. I går kunde vi sitta kvar i soffan och se att han var på väg till nån sladd han inte fick dra i, titta ett tag till och sedan resa oss upp. Men redan i dag fick vi resa oss direkt när vi såg det. Snart hinner vi nog inte ens reagera innan han slitit i allt han inte får. 

Vi har ju försökt plocka undan redan i förebyggande syfte, men det är fasen alltid nåt vi glömt. Särskilt sladdar tydligen. Han älskar dem. Eller egentligen allt som har med teknik att göra. Lovar att han kommer ta selfies vilken dag som helst, för han kan (högst omedvetet ännu) redan slå på kameran på min mobil. 

Lillknoddas som krupit in under fotpallen. Görnöjd. Förstås. 

Bilden som borde varit med två inlägg tidigare

Hittade den här bilden i min telefon häromdagen. A tyckte jag såg så himla ljuv och tillfreds och nöjd och fin ut när jag satt där och ammade. 

Och ja, det gör jag ju. Faktiskt. Fint! Och herregud vilket litet knyte Felix var. Gullgos. 

Inte den första tanden

Jaha, här har vi gått och trott att barnet fick sin första tand för bara någon dag sedan när vi hittade en liten spricka i tandköttet i nederkäken. 

I dag hittade A plötsligt en tand som hade kommit ut en bra bit i överkäken. 

Hälsningar från Föräldrarna med koll. 

Så slutade jag att amma

När väl amningen hade satt sig och funkade, efter sisådär tre veckor kanske, så flöt det liksom bara på. Jag helammande, vi introducerade mat vid tre månader med minismakportioner och ersatte halva mål mat med lite gröt eller lite mosad potatis vid fyra månader. 

Sakta men säkert åt han hela måltider gröt och jag ammade plötsligt mindre. Eller färre gånger kanske jag ska säga. 

Jag tänkte inte så mycket då alls, det flöt ju på så bra, men den när det blev klart att jag skulle börja jobba när Felix var sju månader ungefär behövde jag aktivt försöka sluta amma. Det skulle inte fungera att ha kvar ett kvällsmål eller morgonmål eller så eftersom jag jobbar så oregelbundna tider. Ena veckan sen kväll, andra tidig morgon. 

Jag började när det var närmare en och en halv månad kvar att trappa ner mer. Tog bort ett mål amning och ersatte med mat. Felix drack ingen välling eller ersättning då och vi visste inte riktigt hur vi skulle ersätta bröstmjölken och frågade på BVC. I och med att han redan då åt så mycket mat tyckte hon att vi kunde strunta i att ersätta med modersmjölksersättning. Mat och vatten i stället. Det kanske inte funkar för alla, men gick utmärkt för Felix. 

Vi vande honom också att dricka lite välling då och då eftersom vi tänkte att det var lättare att gå upp och fixa välling klockan fem på morgonen, då han vaknade och ammade varje morgon. 

I slutet fick han amning som "mellanmål" på eftermiddagen och som första måltid på dagen när han vaknade vid femsnåret. Då ammade han och somnade om till sju.

Sedan gick det lätt. Jag ammade bara på ett bröst i taget (gjorde det under hela amningsperioden) och ganska snart försvann mellanmålet och så var det bara det sista målet kvar. 

Jag bävade för att sluta med det. Trodde det skulle bli jättesvårt. Men när han vaknade vid fem tog jag upp honom och vaggade honom bara i famnen tills han fann ro att somna om på egen hand. Jag sov med t-shirt för att inte i onödan vifta med brösten i hans ansikte och hade som plan att A skulle vagga om han blev hysterisk hos mig. 

Men Felix fattade galoppen direkt. Vaknade vid fem två tre morgnar och sedan slutade han helt enkelt att vakna klockan fem och började sova till sju. En gång vill jag minnas att vi fick gå upp och göra välling tidigt på morgonen efter det och det kan ju förstås hända än i dag när han vaknar för tidigt. 

Trodde också att mina bröst skulle go bananas. Men i och med att jag successivt slutade så gick det förvånansvärt lätt. Jag ammade ju bara på ett bröst varannan dag. 

Det gick lätt tills det hade gått en vecka och jag satt i mitten av baksätet en hel bilresa med fläkten blåsandes rakt på mig. Kanske hade det skett ändå, jag vet inte, men jag fick mjölkstockning utav helvete då. 

Vi var på väg till torpet där det inte finns rinnande varmvatten och jag bävade för hur det skulle gå. Åkte till svärmor och lånade hennes dusch och försökte handmjölka ur brösten. Lindrade lite för stunden men dagen efter var det samma sak igen. 

Jag låg med varm vetekudde över brösten på nätterna, sov i fleeceunderställ för att behålla värmen, masserade och lånade svärmors dusch flera gånger. Efter tre dagar trodde jag att jag skulle gå under. Brösten var så ömma att de inte gick att nudda. Jag kunde inte bära Felix ens eftersom det då tryckte på brösten. 

En morgon tänkte jag att jag måste tömma brösten på något vis eftersom det var ohållbart. Så jag lade Felix till brösten och lät honom amma dem tomma. Tänkte att skitsamma om all "avvänjning" går åt helvete, jag måste amma. Och herregud! Vilken befrielse! Det onda försvann som på ett kick. Brösten slutade vara knöliga ömma mjölkstinna och Felix visade inga tecken på att vilja fortsätta amma efteråt. Inte en gång. Och mjölkproduktionen kom aldrig mer igång efter det och så försvann mina bröst helt och hållet typ. 

Snipp snapp snut, så var amningen slut. 

Sova eller inte sova

Slutade jobba 01.00. Kom hem tjugo över ett. Kunde inte somna. Snurrade varv på varv på varv.  Somnade till slut kanske kvart i tre. 

Kvart i fyra vaknar barnet och är jätteledsen. Jag blir klarvaken. Försöker därför få barnet att somna om, trots att det är A som normalt tar barnet när jag jobbar. Vaggar och vyssjar i en halvtimme för att få Felix att somna om. Går så där. Vaknar varje gång jag lägger ner honom och till slut möblerar jag mig själv i en halvliggande konstig ställning så somnar vi båda till slut. Han på min arm, i vår säng. Jag vaknar dock varje gång han rör på sig och ligger väldigt obekvämt. 

En timme senare skriker barnet hysteriskt men har ögonen stängda. Som att han skriker i sömnen. Går inte att trösta honom hur vi än gör. Efter kanske en kvart somnar han om igen. Jag somnar också men fortsätter vakna varje gång han rör sig. 

Halv åtta vaknar han för morgonen. A går upp och jag somnar om. Tills typ kvart i nio då A kommer in i sovrummet för att lägga ner ett sovande barn igen. Trots att han smög det tystaste han kunde. Klarvaken. 

Ja men härligt med sömn. Underbart. 

Sa jag förresten att jag är dunderförkyld också? 

Fyra dagar semester och en tand

Det känns som att jag är föräldraledig igen. Fyra dagars semester mellan två långledigheter gav mig plötsligt två veckor ledigt. Sån lyx. 

I morgon ska jag dock tillbaka till jobbet igen. Känns skönt och tråkigt, ni fattar. 

Men har varit gött med ledigt. Mamma och pappa var här och vi hade jäkligt härligt. Åt gott, drack vin och unnade oss typ. En dag var vi till Bergianska trädgården och gick och gick och gick. Tror jag fotade hundra bilder minst. Det var så svårt att låta bli när solen sken och blommorna fortfarande blommade. Fick lite boost inför den här astiden som kommer nu. 

Och i dag har barnet fått sin första tand och jag har ätit dumplings och druckit cappuccino med min bästa barndomsvän. Fint liv. 

Nu sover barnet i min famn och jag ska kolla lite The walking dead tror jag. Och kanske laga en purjopaj till matlåda i morgon.

En mun med en tand! Hurra!

Ett litet antiklimax kanske

Först var A:s syster här, sedan mina föräldrar och i kväll skulle A med halva sin familj (de syskon på pappas sida plus pappa med sambo) gå på fotboll så jag såg så himla mycket fram emot att få vara själv hemma. Bara jag och Felix. 

Han var lite smått övertrött och jag vaggade honom i närmare en timme innan han till slut somnade vid typ halv nio. 

Jag tänkte då dricka upp en liten vinslatt, äta lite chips och kolla på nåt gött. 

Två timmar senare vaknade jag nyss på soffan. Utan vin, utan chips. Utan att ens ha valt nåt bra att titta på. Jaha. Så var den egenkvällen över då. Med vänliga hälsningar trött småbarnsmorsa. 

Åtta månader

Han är plötsligt ingen baby längre, lilla Felix. Han är ett litet barn. Medvetet och rörligt och med. Har åsikter, tankar och allt. Det märks så tydligt. 

Jag skulle kunna skriva en roman om honom men tiden finns inte. Gör en kort lista för att komma ihåg hur han är nu:

• Fysiskt: Han sitter hur bra som helst, i en halvtimme utan att trilla ibland, men han sätter sig inte själv. Vi måste sätta honom ner. Han kan ännu inte krypa på alla fyra men står och gungar så det är nog inte så långt borta. 

• Mat äter han precis som förut - med god aptit. Han gillar allt hittills. Pasta är favoriten tror jag, helst med butternutpumpa och grädde. Slurp säger det då. Av alla fruktpuréer vi lagat/köpt så är det katrinplommon som är bäst. Inget slår det. Så det är ju gött, då hålls ju magen igång också. 

Han klarar mer och mer bitar och kan äta limpsmörgås i ganska stora bitar. Det är för övrigt också en favorit, så det får han ibland som mellanmål. 

• Humör: Han är fortfarande en solstråle och nöjd och glad och sprallig för det mesta. Gråter väldigt sällan men har märkt att om han låtsas kan han få som han vill, så nu försöker han ibland lurgråtas. Han fejkskrattar också för att han ska fortsätta få uppmärksamhet. Lille lurarn. 

Han skrattar så otroligt härligt och smittande också, och ofta. Han älskar tittut just nu och leker det på eget initiativ och skrattar så han nästan kiknar. 

Annars gillar han leksaker som för liv. Och alla gosedjur och traktorn i trä som hans morfar gav honom. Mest på grund av de goda (?) gummihjulen. 

• Sömn: Han sover fortfarande bra. Kortare stunder på dagen nuförtiden, aldrig mer än en timme i taget, men han sover kanonbra på nätterna. Somnar efter att vi vaggat honom (ibland i en evighet känns det som) vid åttatiden typ och sover sen till sju. Vaknar enstaka gånger på nätterna ibland, oftast på grund av att han drömmer. Några gånger den senaste tiden har vi och han vaknat av att han stått på alla fyra och varit superledsen. Då verkar det som att han ställt sig så i sömnen och sedan vaknat. Hoppas innerligt att han inte blir en sömngångare! 

Annars då? Han ger pussar och kramar och kastar sig i våra famnar. Pratar oavbrutet sin gallimatias. Ropar Baba mest hela tiden men som tröst för mig verkar det betyda både mamma och pappa. M verkar vara svårare att säga helt enkelt. (Kom nu inte här och krossa mitt hopp med att säga något annat.)

I alla fall är han världens goaste och underbaraste och härligaste. Och jag är så himla himla glad över att jag får vara med och lära känna honom, få se honom utvecklas och få älska honom. Vilken ynnest!