Jag brukar titta på honom när han sover. Den där lilla lilla kroppen i den stora sängen. Det är något med det som får mitt hjärta att klappa extra hårt och knipa så där som det gör när kärleken liksom blir för stor.
Felix, mitt hjärta.
Han är så mycket mer med och mer aktiv nu än tidigare. Härmapar och interagerar och skrattar så han kiknar. Protesterar när saker går för långsamt eller när vi inte fattar att han vill komma upp/gå ner från stolen/lägga sig och sova. Humör och humor och det märks. Skriker illskrik när han inte får som han vill eftersom han märkt att vi reagerar på det. Spelar redan ut oss. Men det är nästan omöjligt att bli arg ändå för så fort han slutat illskrika kommer leendet från öra till öra. Kort stubin men inte alls långsint.
Han har en grej med att lägga gosekaninen eller snutten över ansiktet och så ligger han och låter som att han inte får luft innan han drar bort den. Lite läskiga tendenser om du frågar mig.
Han älskar mat. Utom förstås jordnötssmör och ägg som han ska äta varje dag i och med studien han är med i. Gröt är det bästa som finns och om det inte serveras tillräckligt snabbt sitter han och låter som Butthead. Just nu går det att stoppa i honom hur mycket som helst nästan, känns som att det inte finns något stopp. En dag testade vi det, att trycka i honom massa mat eftersom han inte visade tecken på att vara nöjd. Resulterade i lite ont i magen på kvällskvisten, så nu har vi återgått till att vi bestämmer.
Han testar rösten extremt mycket och ibland låter det som att han håller på och övar på att säga ett ord. Hej och heje låter det som han säger hela tiden och det är kanske inte så konstigt när vi hela tiden säger hej till honom.
Den fysiska utvecklingen går också framåt. Förstås.
Han kan greppa saker bra och flytta mellan händerna och i går vände han sig flera gånger medvetet från mage till rygg. Tidigare har han bara gjort det någon enstaka gång med vilje. Att vända sig från rygg till mage är inte heller långt borta, han lägger sig på sidan i alla fall men har inte knäckt koden hur man vänder sig helt.
Han sitter inte själv, annat än i barnstolen vid matbordet. Skönt att ha honom där när vi ger smakportioner i stället för att vi ska stå som märlor och få i honom jordnötssmör i babysittern. Han älskar fortfarande att stå i våra knän och varje gång man ställer honom upp skiner han upp som en sol och tittar runt som om världen plötsligt blev sååå annorlunda.
Fortfarande är han väldigt lugn och trygg och tillfreds. Oftast glad och nöjd och gillar att sitta med och titta eller ligga på golvet och jollra. Skriker och gråter visserligen mer än tidigare, men det är mer ett sätt för honom att kommunicera till oss än att han är verkligt ledsen.
Jag är så himla glad över att det var just han, just Felix som kom till oss. För han är den underbaraste bebisen i världen. (Ja jag är hemskt partisk.)
