Den mesta ångest ...

... Kan botas med vår. Promenad i arrangerad trädgård med damm och gäss och spännande växthus, blommande fruktträd, lila hav av blommor och vitsippsbackar. En magnolia som är på väg att slå ut även om frosten gjort alla knoppar kantstötta. 

Vinlunch med en gammal kär vän som jag inte sett på år. En vän som sätter saker i perspektiv. Som får en att njuta lite extra efteråt eftersom livet är så skört. Tårar ner i en cappuccinokopp men ett varmt hjärta. 

Hon måste klara det här. 

Och våren den kommer med entusiasm, trots allt som händer med oss människor. Och jag rycks med. Livet. Det är ju det viktiga jag ska bry mig om. Inte älta misstag. Kanske lite mer rycka på axlarna över att andra är arga. I stället för att ligga under filt på soffan med tryck i mellangärdet och en stor dos jag-är-dum-i-huvudet-och-inkompetent. Värdera mig själv. Lära mig av misstag i stället för älta älta älta ångest. 

För det gör mig inte gott. Det som gör mig gott är nåt helt annat. Solen och våren till exempel. 

Har haft bättre dagar

Det var bara det. 

Sånt där som hänt

Jag läste "En dag" häromdagen. Sträckläste och grät och grät och grät. A som också har läst den var less på karaktärerna, tyckte inte att de utvecklades utan var barnsliga och bara inte fattade. Kan förstå, men boken gav mig ändå en timmes flödande tårar. Hulkgrät när den var slut och jag tror jag kände igen mig. Blev för verkligt. 

Dagen efter var ögonen rödplufsiga fram tills jag gick i duschen vid halv två-tiden. 

Nästa vecka är min sista kvällsvecka. På länge. För alltid? Med mitt jobb har man ju ingen särskild plats utan jag är bara anställd som webbredaktör och sen kan jag hamna lite varstans. I maj jobbar jag 9-17 och sen i juni och juli är det rätt många pass 6-14. Känns skönt. Med omväxling efter ett år med i stort sett uteslutande kvällsjobb. Och andra saker att jobba med en samma samma samma som det har blivit mycket nu den senaste tiden. 

I helgen tog jag grönt kort i klättring också. Grymt gött. Jag klättrade när jag pluggade 2003-2004 men sedan dess har det inte blivit mycket av den varan. Men nu kanske det blir en ändring? Nån form av träning skulle inte skada direkt. 

Till salu: Huset

Mitt ex säljer huset. Ni vet huset huset huset som har en egen kategori här bredvid. Som vi byggde, inredde, planerade. Där vi skulle bo och trivas och skapa familj.  

Allt som man på något vis ändå hoppades om framtiden satt i det där huset. Det där huset som jag saknade mer än allt annat i separationen. Mitt hus. 

Det känns sorgligt på något vis. Fast att jag inte haft med det att göra på fem år. En del av mig finns ju ändå där. Eller kanske skulle vända på det för att göra det rätt: en del av huset finns fortfarande kvar i mig. Jag älskade och hatade och mest älskade det där huset. Det var min borg, mitt allt, min baby. Det som stod stadigt när hela vårt förhållande ständigt var i gungning. Det som höll mig kvar. 

Nu gråter jag en skvätt också. Så känslosamt var det tydligen. 

Behöver nån som rullar ihop mig till en liten sushirulle

Massor att göra på jobbet i går. Tekniska problem och hundra samtal till tekniken. Arbetet fördröjt och mer stress. 

Till slut hemma och somnar efter att jag lyckats varva ner. 

Stressmardrömmar om zombies och att köra fel 14 gånger för att hitta vännerna. Vaknar med tjocka bihålor och huvudet bankar. Möts av mejl med "du har gjort fel, nu är han jättejättearg på oss" och efterföljande ångest trots att jag vet att alla gör fel ibland. 

Huvudvärk som smyger sig på och tryck över pannan. Börjar jobba tre timmar tidigare för att täcka upp. 

Migrännyans. 

Kan ingen bara svepa in mig i en filt och placera mig på soffan och mata mig med god mat samtidigt som jag blir strykt över pannan? Snälla?

Att suga i sig en bok på några timmar

Efter att en längre tid dragits med noll sug att läsa plöjde jag i går en bok på 384 sidor. Jag skrattade högt och grät rätt mycket. Hade nästan glömt den där underbara intensiteten i en bra bok när känslorna liksom svämmar åt alla håll. 

Nu vill jag läsa mer mer mer.