Sovmorgon

Klockan är lite över elva och jag ligger fortfarande kvar i sängen. Eget arbete i dag och jag bestämde mig tidigt för att unna mig vila. Sova tills jag vaknar och så, vilket blev till tio.

Känslan just nu: oerhörd. De senaste helgerna har vi antingen flängt eller haft besök så det känns som att jag inte har kunnat sova hur länge jag velat (och kanske behövt).

Äsch nu tappade jag tråden. Började fundera på skolan och inlämningsuppgift nummer två som ska vara inne på måndag. Fan hjärnan! Kan jag aldrig få lite rast och ro?

Fast å andra sidan har jag ju redan legat och dragit mig i en timme, så det är väl dags att gå upp och sätta igång.

Att hamna i fas igen

Tre bra saker med dagen:

1. Lägenheten är såld. Inga fler mäklare som ska hit och kolla/visa upp för enskilda spekulanter/ha visningar. Det betyder att allt som vi mokat undan i alla skåp och lådor (på ett snyggt sätt då, folk skulle ju kunna öppna och glo) får vi plocka fram igen. Och vi får lämna disk på bänken och smutsiga strumpor på golvet. Hurra!

2. Frilansjobbet gick jättebra i dag. Trevlig kvinna och snabbt jobbat av mig. Lämnade bilderna en timme innan utsatt deadline. Och stressen inför att ha massa att göra = som bortblåst.

3. Ena inlämningsuppgiften till skolan är klar och - tada - inlämnad. Två dygn innan sista inlämningsdatum. Fy fan vad jag är bra! Hade kunnat ägna ytterligare två dagar åt den för finjusteringar men konstaterade att det inte är värt det. Jag kan bara få godkänt och alla kriterier för att få det är uppfyllda, så varför överjobba? Har ju liksom en till som ska vara inlämnad på måndag.

Sammanfattning: En jävligt bra dag. Och det här med att komma ikapp, som jag var så orolig för häromdagen, det är jag fasen nu. Åh vad mitt veka psyke mår bra av det.

Oh how I miss you, baby boos

Jubel och klang

Visningstiden på lägenheten är över. Vi kan återigen leva som normala människor utan att varje dag behöva städa lägenheten. Hurra!

Sen att jag har en inlämningsuppgift som ska vara klar på fredag, en som ska vara klar på måndag och en hemtenta till nästa fredag plus ett fotofrilansjobb i morgon behöver vi inte prata om.

Undrar när allt lugnar sig?

Lägenhet!

Okej. Bara för att jag ropar ut min ångest verkar saker lösa sig. Vi har en lägenhet från november någon gång. Det betyder att vi kanske har ett glapp på några veckor där i slutet av oktober början av november men annars är allt löst. Fy fan vad skönt!

Det är lite mycket nu. Så mycket att jag i lördags kväll låg med den värsta ångesten jag upplevt. Kunde inte sova och kunde inte komma ur de negativa tankarna. Förstår inte varför det är så, för när jag vaknar efter en ångestnatt känns allt mycket bättre. Det är som att mörkret förvärrar miljonfalt.

Och i går däckade jag på soffan med kurslitteraturen på magen. Tror klockan var runt tio då.

Pigg och fräsch fast tvärtom. Jag bara önskar att vi skulle få ett boende fixat, att visningstiden på den här lägenheten är över och att jag kommer in i skolarbetet lite mer. Och att alla jobbiga måsten är fixade. Då kanske jag kan börja känna mig som vanligt igen. Utan stress och ångest.

En liten ljusning

Klockan halv nio i går morse fick jag ett meddelande om en lägenhet vi kanske kan hyra och under dagen kom konkreta tips på några till. Det kanske magiskt löser sig ändå? Hoppas så innerligt.

Och på kvällen i går kom L som vi hyr den här lägenheten av och hon och jag homestylade den nästan färdigt inför fotograferingen i morgon. Badrummet och köket kvar, men annars klart. Känns skönt. Den där himla fotograferingen har gett mig lite magsår nämligen. Gillar inte att leva i ett visningshem. Efter att den är klar är det bara själva visningen kvar nästa helg. Sen jäklar kan vi förhoppningsvis bo här i lugn och ro ett tag. Och förhoppningsvis sitta med vetskapen att vi har någonstans att ta vägen sedan när det är dags att flytta härifrån.

Ångest och den där jävla bostadssituationen

Det här med att inte ha någonstans att bo om cirkus en månad = inte kul.

Har sökt och tittat efter lägenheter eller rum hela kvällen nu och synen är ju inte särskilt uppmuntrande. Om vi inte vill betala 12.000 kronor i månaden alltså. Om vi ens skulle få nån lägenhet då alltså. Det känns så himla tröstlöst.

Och min mage reagerar på samma vis som alltid när hjärnan är uppstressad över något - med att göra ont och bygga en boll av mörker i trakterna kring mellangärdet. Ååååå vad min kropp och hela jag behöver hitta ett hem. Kan det inte bara magiskt lösa sig?

I dag har jag ...

• I misstag satt mig på ett blött säte på pendeltåget och märkte det först precis innan jag skulle stiga av. Då var byxorna genomdränkta av det där blöta på sätet. Vill inte tänka på vad det kan ha varit, men lovar att jag skrubbade mig rejält på skinkorna när jag duschade. Vilket jag förstås gjorde på en gång när jag kom hem.

• Åkt 25 hållplatser med tunnelbanan enkel väg för att komma till vännerna på middag. Så gott och trevligt. Lätt värt det! Trots de 42 minuterna resan tog. Enkel väg. Kollade förstås typ tre gånger efter eventuella blöta fläckar innan jag satte mig på tunnelbanesätet.

• Kommit ihåg att ta bort luddet ur torktumlaren efter att jag tvättat i den gemensamma tvättstugan. Yey! Slipper därmed bli dödad den här gången. Inte för att jag blev det sist då jag (eller A som jag helst vill skylla på) glömde det, men jag vet ju hur arga de där torktumleluddslapparna brukar vara. Tvättade för övrigt byxorna som var marinerade i den där vätskan som jag inte vill tänka på.

• Tänkt tanken "JAG KAN HA SUTTIT I KISS" ungefär 700 gånger.

Första veckan – check!

Det är tungt att studera. Eller ja, i alla fall nu när jag är så oerhört ny på det. Första veckan är avklarad och redan har vi haft flera svåra föreläsningar, analysuppgifter, grupparbeten, seminarieredovisning och har till och med kodat en varsin liten hemsida. Att hjärnan är trött är alltså inte särskilt konstigt.
I går kväll publicerades också den första hemtentauppgiften på vårt oerhört avancerade interna IT-system. Fick klump i magen. Hur fan skriver man en hemtenta på högskolenivå? ”Inte för alldagligt språk” stod det bland annat, och jag som i tio års tid arbetat med att skriva så enkelt och lättförståeligt som möjligt. Ska jag helt plötsligt börja slänga mig med formella uttryck. Jag har ju liksom föraktat (nåja, kanske inte riktigt föraktat men ni förstår) de som skickar pressmeddelande på akademisvenska eller byråkratsvenska. Sedan ska det göras analyser och man ska grota runt i grejer och ja, jag är helt enkelt så ovan. Och förvirrad. Och rädd.

Men – det är kul. Det är jätteroligt att studera. I går när vi satt i datasalen från elva till fyra och knackade html-koder och lärde oss servrarna och sånt glömde jag liksom bort tiden. Jag bara satt där och var uppslukad. Och i dag när vi arbetade i små grupper och i detalj grävde i designen hos en liten pryl – vad som var syftet med den, hur man kunde testa att den var funktionell och säker och så vidare så njöt jag. Jag gillar det!
Om jag inte samtidigt var skräckslagen av allt skulle jag nog njuta precis hela tiden.

Världens tråkigaste jobb

Min dator är gammal och trött. Så gammal och trött att de flesta program inte uppdaterar längre. Så trött att det inte går att installera nya, nödvändiga program på den. Så trött att den gäspar när jag sätter på den.

Så nu ska den få nytt operativsystem. Eller två. Eftersom jag först måste köpa ett nyare (snow leopard) för att kunna uppdatera till det nyaste (maverick). Förstår ni hur gammal den är?!

För att kunna göra detta har jag ägnat hela kvällen åt världens tråkigaste jobb: att rensa, slänga, mappa och säkerhetskopiera. Just nu alla bilder = en tolvtimmarsprocess. Egentligen borde jag gå igenom dem allihopa. Rensa och slänga även där. Vet dock att det skulle ta mer än de där tolv timmarna i anspråk. Snarare tolv dagar. Och det vet jag inte om jag pallar med. Tolv dagar med minnen från fornstora och inte så fornstora dar. Nej.

Och när tolvtimmarsprocessen är klar ska jag göra en kopia av hårddisken med alla program/säkerhetskopiera hela hårddisken och sen, sen kan jag förhoppningsvis genomföra den där uppdateringen.

Jävlar om arbetet inte är värt det sen.

Kortvarig glädje

Den där boken jag skrev om i går. I dag fick jag besked att den var slut - så jag får ingen. 

Visste väl att det var för bra för att vara sant. *ledsen smiley*

Saker som gör mig nöjd

Den fetaste fetaste boken som är obligatorisk kurslitteratur var vansinnigt dyr. Drygt en femhundring på bokhandeln och omöjlig att få tag på begagnad. I rätt version då alltså.

Letade på alla webbshopar men kostnaden var typ den samma. Så plötsligt surfade jag in på Bokus, hittade den för 300 kronor och med en rabattkod blev den fina summan 285 kronor. Typ halva priset!*

Så nöjd med mig själv just nu.

*jaja, kanske inte riktigt halva. Men å andra sidan läser jag inte matte heller.

Annars då?

• Jag har gått min första skoldag i dag. Det var välkomstceremoni, nån typ av mässa där alla studentorganisationer presenterade sig och sedan lunch med den enda människan som jag känner av alla 13.000 elever på Södertörn och sedan en presentation av vad det egentligen är jag ska plugga. Fick se delar av alla de som läser Medieteknik också. De är 140 totalt. I morgon ska jag på min första riktiga föreläsning.

• Jag kommer att vara fattigare än fattigast den närmsta tiden. Det finns nämligen en stor risk att jag får studiebidrag och -lån beviljat först i oktober, vilket betyder pengar den 4 november först. Fy fan. Särskilt jobbigt är det ju när jag inte har någon rutin på att snåla. Försöker jättemycket men så går jag och äter lunch för 83 kronor när jag i ett obevakat ögonblick glömde bort att jag var fattig.

• Lägenhetsfrågan spökar fortfarande. Mäklare har redan varit här och visningsdatum är bestämt. Snart är vår lilla pärla till lägenhet såld. Buhuu. Vart ska vi bo? Heads up om ni hör om något! Håller alla tummar för att vi får hyra en lägenhet i Sköndal, som A:s barndomskompis pappa äger (hyr?). Oklart om han får hyra ut dock.

• I helgen var vi ut för första gången. På nån liten yttepyttebar med skön musik på Skånegatan på Söder. I like alot. Och så var en kompis här och hälsade på. Vi drack vin och spelade tv-spel en hel dag. Och jag badade badkar.

Det var väl det. Livet liksom pågår. Som vanligt.

Datorjävelfanskapskit

Jag och A köpte en gemensam bärbar dator precis innan vi åkte till Stockholm. En bra, sa försäljaren. Problemet är att det är en PC. Märk mina ord problemet är. För sedan vi skaffade den har det bara varit problem.

1. Det går inte dela internet från den. Höll på en hel halv kväll för att få vårt mobila bredband som vi fixade i fredags att fungera. Men nej. Det tog till och med lite tid och extra knapptryckningar innan det ens fungerade på den datorn.
2. Den låste sig efter tre dagar. Stod och ville uppdatera nåt varpå den konstaterade att den inte hittade uppdateringen och skulle gå tillbaka till de gamla inställningarna. Och då ville den uppdatera igen och så hittade den inte uppdateringen och skulle gå tillbaka till de gamla inställningarna och då ville den uppdatera igen ... Ja, ni förstår vart jag vill komma. Den höll säkert på så ett dygn, trots att vi stängde av och på datorn hundra gånger för att få det att sluta.
3. Den kan inte ansluta till wifi-uppkopplingen (som jag förstås lyckades fixa på ett kick på Imacen). Så nu kan vi surfa på macen och på våra mobiler på, men fan inte från PC-jävlen. Om vi inte har modemstickan i den alltså. Men då kan vi inte surfa på våra mobiler samtidigt.
4. Den är låååångsam. Fan, när jag kopplade in modemet i macen går det som en dans. På PC:n var det som att surfa på Netscape Navigator med ett modem som ringde upp.

Det här med att jag är en Mac-nörd. Det har ju liksom förstärkts.