Längtar tillbaka

Vinterjacksväder vs tröjväder.
Mariehamn vs Lissabon.


Inte så svårt val faktiskt.

Jaha, vardag igen då

Fasen att det ska gå så snabbt att komma tillbaka till vardagen.
I lördags kväll badade jag badkar (ja, igen. Lika bra att passa på.) och sedan gick vi ut och åt tapas och drack vin.
Det är inte ens två dygn sedan, men känns som en evighet sen.

I kind of love it

Lissabon alltså! Underbar stad. Fantastiska hus, sköna gränder med klädstreck, trevliga människor och framförallt soligt och ganska varmt. I alla fall runt 15 grader, så att man inte behöver ha jacka på sig.

I dag har vi upptäckt centrum och den gamla stadsdelen Alfama. Gått in i pampiga kyrkor och turistat på Castelo de Saint Jorge, som är en gammal slottsruin. Riktigt fin utsikt över hela staden därifrån. Passade också på att dricka portugisiskt portvin som var så starkt att vi båda blev lite tipsy.

Nu gör vi ett pitstop på vårt hotellrum. Vilar skavsåren, dricker lite öl och BADAR BADKAR innan vi ska leta upp någonstans att äta.

Skulle lätt kunna bli här för typ resten av livet. Jag gillar Lissabon.

Heppårej

Hej då asiga, kalla, snöiga, blåsiga och vidriga Norden.


Nu är det bara nån timme kvar tills vi drar vi söderut!

Matilda 80 år

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vad jag skulle göra som gammal. Dels på grund av faktumet att jag inte har någon hobby, dels ... Ja, det är väl mest sammankopplat med hobbyn egentligen.
Hur som helst så har jag svårt att se mig själv sitta och spela meningslösa spel på mobilen som 80-åring. Eller följa serier, spela tv-spel, läsa bloggar.
Vad skulle jag göra liksom?

Promenera? Svårt att tro. Handarbeta? Mycket svårt att tro. Läsa mycket böcker? Känns rimligt. Men resten av tiden då? Kan ju inte bara sitta och läsa böcker hela dagarna.
Hemma hos A:s farfar i helgen väcktes frågan igen och jag fick nästan lite ont i magen. Vad gör han hela dagarna, ensam där ute på landet?

Jag tror egentligen det är där min sko klämmer, vid ordet ensam. Ensam och sysslolös, utan ett arbete att gå till, utan att ha ett klart socialt sammanhang.
Jag har svårt att se mig som gammal helt enkelt. Eller svårt att se hur jag skulle klara det i alla fall.

Två dagar kvar

Helgen har tillbringats i Västerås, hemma hos A:s familj. Det var pizza, livehockey, nya converse, jordnötsringar, mycket kaffe, norrsken och härligt häng.
Nu ska vi bara packa om väskorna innan vi tar flyget ner till Lissabon. Om det ska bli gött? Om det ska bli gött!

Sömnbrist men rätt nöjd ändå

I går somnade jag på soffan. Vid halv nio ungefär. Vi skulle kolla på en film, men efter att vi tvingats spola tillbaka tre gånger eftersom jag inte hängde med i handlingen lade vi ner det. Tre minuter senare sov jag. Vaknade först 23.30 när A väckte mig och sa att jag skulle gå och lägga mig i sängen i stället.
Kan lugnt säga att jag var i behov av sömn. Funderade ett tag på om jag var på väg att bli sjuk, men tror att det var rester från helgens dåliga sömn som jag tog igen. På en natt.

Förutom tröttheten är allt fint ändå. Det slog mig när jag var ute och rökte förut att jag har ett himla bra liv ändå. Om jag skulle behöva önska mig något så skulle jag ha problem att komma på något. Jag menar, jag är lycklig och A fick jobb. Det var det jag önskade mig förut.
Dessutom hägrar Lissabon. Om en vecka är vi där. Och det späder onekligen på känslan av ett bra liv.

Ett v kan göra stor skillnad

P: Jag blir lite hotad av dig när du står här och hovrar.

*paus på några sekunder*

Jag: Det skulle jag vilja ha som egenskap om jag var superhjälte. Jag skulle vilja hovra.
P: Va? Skulle du vilja hora?

Jag är ingen, för jag har ingen hobby

Människor har ju ett behov av att kategorisera andra människor. Sätta in i fack, placera och liksom paketera för att de ska bli mer lättbegripliga.
Ofta handlar kategoriseringen om vad man arbetar med. På en fest med främlingar kommer ganska snart frågan ”och vad jobbar du med då?” Och därifrån bildar man stommen om vem den andre personen är.

Vill man lära känna personen ytterligare kan man dra in härkomst. ”Jaha, du är från Norrland”, säger man och har redan skapat en bild av att den här personen är lugn, gillar naturen, ganska kreativ och kanske kanske har lite alkoholproblem.
Och så vet man plötsligt att Pelle är sjukskötare och från Norrland. Man har definierat honom, placerat honom i ett fack och liksom bildat en uppfattning om vem han är.

När man sedan vet det där ytliga om sina medmänniskor går man in på djupare plan. Lära känna-stadiet. Det är här godbitarna kommer in. Det är här man får reda på hur personen egentligen är. Det är här man pratar intressen.
Och det är här allt faller när det kommer till mig.

För några veckor sedan fick jag frågan ”men vem är du då, förutom svensk och journalist?” Och jag blev stum. Nästan ställd. Ja, vem är jag? Jag är inget inbitet fotbollsfan som hejar på lag i varje tänkbar liga. Jag är inte pysslig och har tummen mitt i handen när det kommer till allt slags handarbete. Jag är inte överdrivet intresserad av mode och kläder, jag är inte överdrivet intresserad av film, inte överdrivet intresserad av böcker. Inte av matlagning, tv-serier, konst, inredning eller musik. Inte överdrivet intresserad av något egentligen.

Jag är bara lite lagom intresserad av allt. Och jag har definitivt ingenting som kan kallas hobby.
Så den som ställde frågan fick gå hem med oförrättat ärende och konstatera att jag kanske inte är mer än en svensk journalist.

Publicerad i Ålandstidningen.

Sjukt

Känns som att jag i förra inlägget använde ordet sjukt liiiite för många gånger.
Helt sjukt.

WoW saved my day

Jag tänkte just skriva att jag kände mig melankolisk och låg. Att jag haft bättre tider i mitt liv, för så känns det nu på kvällskvisten när jag är trött och det är mörkt ute.
Men så öppnade jag mejlen och möttes av ännu fler sjukt bra artister till Way out Wests redan sinnessjukt bra line up. Beach House och Unknown Mortal Orchestra.

Blev så sjukt pepp av det att jag glömde bort allt vad melankoli heter.

Hej 32!

Jag har nästan lyckas glömma bort att jag faktiskt fyller år på söndag. För de som känner mig är detta smått otroligt, jag gillar ju att fylla år.
Hur som helst, i och med bortglömmandet har jag heller inte haft någon åldersnoja eller ågren över att bli äldre.

Trodde jag i alla fall.

I dag började jag fondspara för pensionen.
Tror att mitt undermedvetna visst har lite åldersnoja trots allt.

Plus minus noll men ändå vinst

I lördags gjorde jag och A en loppisrunda. Igen. Denna gången spontanhandlade vi fyra nya köksstolar för ynka 10 euro totalt.
De var så här fina, med klädd sits och allt. Ett riktigt fynd!

Dessutom så blev vi äntligen av med de fula furustolarna som jag tänkt måla om sedan jag flyttade in men ännu inte fått tummen ur och gjort.
Jag sålde dem vidare i dag för ... *konstpaus* ... 10 euro.

Kan därmed konstatera att jag gjort en vinst. Samma summa med skillnaden att de stolar jag har nu är snygga. Big win!

Sköna söndag

Vaknade tidigt men lyckades somna om. Drog mig länge i sängen. Lagade lyxfrukost och skickade A till affären efter wienerbröd. Åt länge och väl.

Skrotade runt i morgonrock och kollade på en halvdan komedi på tv. Lyssnade på A som satt och spelade gitarr medan solen sken in i vardagsrummet.

Tvättade lite, diskade lite och klädde äntligen på mig. Beslutade oss för att gå på promenad och kokade kaffe som vi tog med i termos.

Så gick vi upp på berget med utsikt över typ hela Mariehamn och efter 45 minuters vandring fikade vi där uppe innan vi gick ner bland de fina gamla husen medan det mörknade.
Nu, med två timmar promenad i benen är det dags för god middag.

Kan klart säga att det här varit en av de skönaste söndagarna på länge.