Blåser faran över

Nu kan ni sluta oroa er! Jag gjorde det förstås, satte nya lakan i sängen. Lagom till läggdags.

Latmasken är tillbaka

För fyra timmar sedan slet jag ur lakanen ur sängen och skulle bara slänga igång en tvätt och sedan sätta nya lakan i sängen.


Fyra timmar sedan.



Befarar att jag kommer att sova utan lakan i natt.

Vägen till mitt hjärta går via magen

Nu är jag inte bara stabil, jag är glad, upprymd och lycklig.
Orsaken? Lunchen. Eller förlåt, LUNCHEN menade jag. Med inte bara stort L utan hela jävla ordet stort.

Lammfärsfrikadeller med spelttagliatelle, fårost och gräddsky. Oh. my. god. Jag tror tamigfan att det gick för mig medan jag åt. I alla fall mentalt.
Sedan blev ju saken inte sämre av att jag hade jättetrevligt lunchsällskap, vi fick ett fat med kakor till kaffet (on the house!) och att han som driver stället är söt som socker. Och solen skiner också!

Happyland!

En bättre dag

Tänkte bara meddela att mitt psyke stabiliserat sig. Det är inte stabilt förstås, det kommer det nog aldrig att vara helt, men det är stabilare i alla fall.
Ibland blir jag så jävla less på mig själv och mitt jävla jumpy mood. Vad hände med jämnt humör liksom? Existerar inte i min värld.

I'm still alive

Det smakar inte blod i munnen, men den är torr som fnöske. Och så pirrar det i fingrar och tår eftersom blodet riktigt rusar dit. Dessutom fick jag sexiga svettfläckar på linnet. Ni vet sådana som de får i alla tv-serier. Ett v fram på bröstkorgen och ett u på ryggen. För att inte tala om hur mycket äckel som rann från nacken.
Sprang nästan fem kilometer med hög HÖG musik i lurarna. Och låten som fastnade på hjärnan är Pearl Jams Alive. För så är det. Trots asig dag (halva dagen iaf), asigt humör, asigt mående så lever jag. Och just nu känner jag mig jävligt levande.
Träning är som terapi.

Behov av att rensa skallen

Jag känner mig arg. Arg och frustrerad och allt. På ingenting. På mig själv. På mina tankar och känslor och på min egen jävla navelskådning. Jag är så less på att hela tiden tänka mig mig mig, jag jag jag och bara älta mig själv och mitt mående.
Det är inte så att jag inte bryr mig om andra, men just nu känns det som att jag fokuserar så jävla mycket på mig själv. Och jag är less på det. Samtidigt vet jag ju att det kanske precis är det jag behöver göra nu. Nu när jag är singel igen efter ett tio år långt förhållande.

Men ändå. Om jag bara kunde stänga av alla tankar och allt skit för en stund skulle allt bli så himla mycket lättare.
Det jag skulle behöva mest just nu är att springa. Springa så långt och hårt att det smakar blod i munnen. Ta ut mig tills jag nästan spyr.
Då skulle jag kanske kunna reda upp de där tvinnorna jag har nästlat ihop i hjärnan.

Jakten på magrutor

Fick nyss den här snygga bilden av min kollega. Är rätt nöjd över resultatet med tanke på att jag bara varit till gymmet en gång.

Låg och långsam

Jag är fattig. Har inte upplevt fattig på evigheter och har väldigt svårt att ta in faktumet att jag inte kan köpa ett par skor bara för att jag vill ha dem. Nej nu måste jag behöva dem också.
Och i ärlighetens namn, hur stor är sannolikheten att jag ska behöva ett par skor när jag redan har 35 par i garderoben?
Gud vad det där lät ytligt, men skor var det första exemplet jag kom på. Men det gäller även sådana saker som mat. 

Ångesten har hälsat på också. Den kemiska som kommer dagen efter. Försöker ignorera den. Precis som känslan "jag borde ha gjort något vettigare idag istället för att ligga i sängen och se på serier hela dagen". Det går inte så bra att ignorera något av det.

I går fick jag veta att en sådan himla härlig kille plötsligt gått bort. Träffade honom på krogen för bara några veckor sedan och han var urglad och kramade om mig.
Och hans familj, usch. Jag kan inte ens tänka mig hur de mår.

Killar. Alltså nej. Jag lägger ner allt vad det heter för en tid framöver. Orka engagera sig när jag ändå egentligen inte vill ha något seriöst just nu. Det är bara tidskrävande och upptar tankeverksamhet som hellre skulle kunna läggas på annat. Typ lösa världsproblemen eller så.

Sammanfattning: Jag har en rätt låg och långsam dag.

Behöver det verkligen

Är i stort behov av en vän/kypare/pojkvän/uppassare/anställd/kock eller något liknande som kan ta hand om mig i dag. Huvudvärken, som är helt självförvållad, är inte att leka med. Just nu kämpar jag med att över huvud taget ta mig ur sängen.

Suck. Varför har jag aldrig lärt mig ordet lagom?

Terapiarbete

I stället för att bara tänka och vara ledsen började jag fixa hemma. Gjorde en fotovägg. Behöver nu bara hitta foton som passar i ramarna.


Och ja, jag har bara två små bokhyllor, så merparten av mina böcker är upptravade på golvet. Gillar det faktiskt.

Gråter

Jag ringde och pratade med honom nyss. Berättade hur jag kände och grät lite.
Och det känns lite lite bättre. Men saknaden efter huset och drömmarna och det gamla livet är fortfarande så stor att den nästan är omöjlig att hantera.
I dag fortsätter jag att gråta.

Jag saknar honom också. Ibland.

Saknaden och krossade drömmar

Ibland kan jag sakna att sitta där, vid köksbordet. Titta ut mot vattnet och vassen nedanför fönstret. Ha ett glas vin i handen och karaffen full med påfyllning framför mig.

Ibland titta på det fina köket, återigen glädjas åt att det faktiskt blev de luckorna jag allra helst ville ha. Skratta åt minnet när vi sprang runt bland gångarna på ta-det-själv-lagret med den milslånga plocklistan. Bänkskivor, skåpstommar, hyllplan och gud vet vad.

Eller titta på taket. Det underbart fina taket. Som vi slitit så med. Eller på de finaste tapeterna som mamma hjälpte oss sätta upp. Minnas glädjen när det borstade ekgolvet äntligen lades in och lyckan när listerna, som kom hela vägen på ett takräcke från Karlstad, äntligen var målade tre gånger.

Toalettlamporna som jag valde. Ilskan över hallgolvet som sedan byttes ut mot ett "det är ju fint ju". Badkaret som jag älskade så fort det kom in, hur han valde finaste gröna färgen till pärlsponten i tvättstugan. Drömmen om biljardbordet på övervåningen och de röda sofforna jag ville köpa.

Svartvinbärsbusken som vi fick från mormor, pallkragarna för våra grönsaker och planen på ett växthus. Torkvindan som jag lyckades fynda.
Altanen. Den fina stenläggningen, hur vi slet bort den gamla den natten då det var "tropisk natt" och vi var halvfulla. Planen för den stora trappan som skulle leda till en stig ner mot vattnet och vitsippsängen.

Drömmarna, förhoppningarna och valen vi redan hade gjort.
Ibland saknar jag huset och mitt gamla liv så mycket.
Och nu gråter jag också. För att det inte blev så, så som jag hade hoppats. Att jag inte kunde vara lycklig där, i det livet som jag hoppades bli lycklig i.

Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val.
Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.

Att bygga ett hem

Jag börjar sakta men säkert få ett riktigt hem. Eller ja, det har jag haft sedan jag flyttade in om jag ska vara ärlig, det kändes hemtrevligt redan efter ett halvt dygn. Men nu börjar det formas så som jag vill, se ut som jag vill och bli som jag vill.

Små medel är ibland allt som behövs. Som häromveckan när jag gick och köpte en burk chockrosa färg och målade om mitt lampskelett som jag fyndade på loppis ungefär samtidigt som jag annonserade efter en lägenhet.

Före:


Och voila! Efter:

Är grymt nöjd.

Blonds have more fun, eller?

Jag funderar på att bli brunett igen. Eller lite mer min egen hårfärg, som väl egentligen är en variant av den nordiska hårfärgen cendré men med lite mer värme i. Ljusbrun kanske? Mörkblond? Har varit blond så himla länge nu och börjar ledsna lite.
Men jag vet inte. Kanske jag ska vara blond? I stort sett alla mina vänner är brunetter och det är ju kul att vara annorlunda.

Klövröv*

Jag halkade på väg till jobbet i morse. Schwoop sa det så låg jag ner. Och jävlar vad ont det gjorde, sa ”helvete” riktigt högt till och med och skyndade mig inte ens upp. Förstår ni då hur ont det gjorde?
Tror att jag stukade foten lite lätt till och med. Det bultar som fasen nu och det gör lite ont att stöda på foten. Och knät, som äntligen blivit fritt från det feta blåmärket jag lyckades få dit i december, är lite svullet och alldeles knallrött. Med andra ord: Jag kommer att få ett nytt fett blåmärke där.

Fan, jag som hade bokat träningspass i kväll. Måste nog avboka det för säkerhets skull. Med tanke på hur ont det gör nu så vågar jag inte chansa.



*Klövig är värmländska för klantig. Klövröv är därmed mitt uttryck för klantarsle.

Botar en lam

I dag är jag såsig. Minst sagt. Skriver långsamt, tappar tråden och är allmänt disträ.
Men nu har jag hittat botemedlet. Jävligt hög musik i lurarna och nybryggt svenskt starkt kaffe. Snart är jag en duracellkanin.

Öl? Öl!

Den där lördagskvällen, som gjorde mig så trött i går, den var himla himla fin.
Jag och några kollegor hade nämligen ölprovning.

Alla hade med sig något ätbart och sex flaskor öl som passade till just den maten. Den här var ”fördrinken”, Anchor Steam Beer som är en blandning mellan en lager och en ale och unik i sitt slag. Tydligen tog tyskar som emigrerade till USA med sig jäst från Tyskland och bryggde öl på den i varma Kalifornien, vilket gjorde att jästen jäste i för hög temperatur. Och så skapades den unika ölen. Förstås är den fin som snus.

Vi smakade först på ölen för att känna dess smak och ganska ofta hade vi två olika ölsorter till en maträtt så vi kunde jämföra vilken öl som smakade bäst. Beska i maten gör att öl med mycket beska passar bra till. Här är det en skummig tysk weissbier (veteöl) och Fullers ESB som är en bitter. Till det åt vi toast skagen.

Sedan åt vi två olika sorters råbiff och provade väl fyra olika sorters öl till det, bland annat tjeckisk lager, en porter och weissbier. Den första råbiffen var en fransk med lök, kapris och dijon till. Oh my God vad det var gott.
Nästa var en koreansk råbiff som också var helt gudomlig. Den innehöll soja, chili och lime och serverades med syltad ingefära (gari) och färskt päron. Också grymt god.

Som efterrätt åt vi olika ostar och drack olika öl till det. Bland annat Lambic, längst till vänster, som var kvällens dyraste öl och kostade runt 8,50 euro flaskan. ”Den var inte så god, men dyr” blev betyget. I mitten är det Barley Wine som i ärlighets namn inte heller var någon fullpott. Weissbieren längst till höger däremot – den var grymt god. Men så är jag svag för weissbier också.

Nästa gång har vi bestämt oss för att ha vinprovning i stället. Ser redan fram emot det.

Och jag behöver minst åtta timmar sömn för att vara utvilad

Det är självförvållat och jadajada, men jag måste beklaga mig ändå.
Jag är så trött!

Att jobba en hel vecka, dricka lite öl på fredag kväll, jobba hela lördagen, stressa hem och göra sig i ordning, åka på fest, dricka ansenliga mängder öl, åka till krogen, dansa dricka festa mer, vara på efterfest, somna vid halv sex, vakna och gå till jobbet för att jobba en hel dag är liiiite för mycket för mig.
Jag är ju gammal för fan, jag borde lära mig att jag inte klarar av sådant här leverne längre.

Som grädde på moset: I kväll slutar jag jobbet klockan 22, sedan börjar jag 8.30 i morgon bitti. Oh the joy!
Tippar att jag kommer att vara typ förlamad på onsdag när jag äntligen äntligen får sova.

Varför jobbet är fristaden

Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, elva månader om året i sju och ett halvt år.
Jag orkar inte, kan inte, vill inte vara någon annan är precis exakt mig själv.
Mina kollegor är de som under hela min tid på Åland har sett den verkliga och riktiga jag. Utan fasad, utan det fejkade leendet när jag egentligen är ledsen, utan att skämmas för mig själv.

Och det bästa är att de faktiskt verkar gilla mig också, precis på samma sätt som jag gillar dem. De gillar mig. På det sättet jag är. Den person jag är.
Utan att fördöma, utan att nedvärdera, utan att tycka att jag är konstig. Utan att skaka på huvudet åt mina tankar och funderingar.
Jag kan vara precis exakt som jag är.

Fredagsfeeling

The Black Keys Lonely Boy är dagens låt. Den får mig alltid alltid på bra humör. Särskilt videon. Älskar hans dans, hans entusiasm. Funderar på att köra samma moves på Kino i helgen.
Om jag nu hamnar där alltså. Jag jobbar ju trots allt hela helgen. (Som om det skulle hindra ...)

Jag gjorde det! JAG GJORDE DET!

Jag var aptrött när jag slutade jobbet. Så där trött att jag inte orkade äta när jag kom hem. Klämde i mig en tredjedels ostbågspåse och somnade på sängen med telefonen i handen.
Vaknade en halvtimme senare och var helt yr och vilsen. Och fortfarande lika trött.

Men. MEN. Jag kastade i mig lite mat, letade igenom hela lägenheten efter mina inneträningsskor, hittade dem och drog till gymmet.
Jag gjorde det! Fattar ni? Jag gjorde det.

I morgon räknar jag med fet träningsvärk i vaderna. Jag sprang nämligen mest på löpband och var på sådan där crosstrainer. De maskiner jag kände igen liksom.
Skulle behöva ha en vettig introduktion av en PT som kan visa mig hur jag ska göra och framförallt VAD jag ska göra för att uppnå de resultat jag vill ha. Med andra ord, få en starkare rygg och bål, biffigare armar och en bättre allmänfysik. Och rutor på magen då förstås.

Nästa månad ska jag fan unna mig det. 55 euro för en timme. Välinvesterade pengar.

Uppriktigt ledsen

Jag tänkte gå iväg och träna i kväll. Hade kollat in pass och hört på jobbet vilka förmåner som finns via företaget.
Tills jag kom på att jag inte har en aning om var mina inneskor finns.

Fan alltså. Blev på riktigt ledsen nu. Hoppas att de finns hemma i lägenheten någonstans. Hoppas på riktigt.
*ledsen smiley*

Magrutetävlingen

Det var för några veckor sedan då jag och min kollega F började prata muskler. Eller i mitt fall, avsaknaden av muskler. Han visade en bild som hänger på väggen på Idrottsgården föreställande en ung och mycket muskulös Anders Wiklöf och samtalsämnet om muskler eskalerade och vi blev ivrigare och ivrigare och ivrigare.
Och där någonstans började den, tävlingen.
Först till synliga muskler på magen vinner.
Det är så löjligt egentligen. Magmusklerna är de muskler jag allra minst behöver bygga upp. För min arma kropps skull behöver ryggen bli starkare, armarnas biceps och triceps behöver bli biffigare, både vader och lår skulle behöva få lite mer kött och axlarna, de ständigt onda värkande axlarna, skulle behöva omslutas av stärkande muskelmassa.
Men nej nej, jag börjar med en magrutetävling.

Eftersom jag är en hemskt dålig förlorare satte jag igång direkt. Först med mental nedvärdering av min konkurrent: ”Jag vinner lätt! Du har inte en chans! Jag har mycket mindre kroppsfett än du har så det syns snabbare på mig!”
Sedan övergick jag till att skapa dåligt samvete och ifrågasätta min konkurrent: ”Ska du verkligen äta den där pizzan? Är det så smart att träna ben när det är magen du behöver träna?”
Och därefter blev det skryt: ”När jag var 17 år och tränade thaiboxning hade jag faktiskt magrutor! Har jag sagt att jag gjorde 300 situps varje gång jag tränade? Känn på mina muskler då, de är ju stenhårda och ligger precis under huden!”

Nästa steg blev att titta på vilken träning som bäst ger magrutor. Jag fick tips om Paulo Robertos metod att springa sig till ett sexpack och läste långa utförliga beskrivningar på engelska om hur man gör för att optimera träningen av magmusklerna.
Så nu är jag både rejält taggad och segerviss och har egentligen bara en sak kvar att göra: Börja träna.
Bagateller.

Publicerad i Ålandstidningen.

Den där ron jag pratade om

Jag har den nu. Och vet ni, det är rätt gött. Det går så himla bra att vara ensam.
Vad har jag oroat mig för? Det är ju helt okej att hänga med mig själv. Skön insikt.

Rastlösheten vs längtan efter ro

Jag är splittrad. Jag längtar efter faktumet att bara ha vardag. Ni vet, alla flyttlådor uppackade, inga planer för kvällen så att man kan jäsa i tv-soffan eller framför en ny bra serie och inga måsten som måste åtgärdas den närmsta tiden. Den vardagen. Vardagsvardagen.

Samtidigt är jag livrädd och blir rastlös bara jag tänker på den. Vad gör jag när alla flyttlådor är upplockade? Ska jag liksom bara BO? Vad gör jag när långa att-göra-listan är avbockad? När vännerna ledsnat på att dra med mig ut på alla möjliga och omöjliga saker?
Hur ska jag kunna vara ensamensam? Hur ska jag klara av att inte. göra. någonting?

Livrädd och rastlös som sagt. Och samtidigt längtar jag sjukt mycket efter det. Paradoxen alltså.

Ett stort ilandsproblem

Det är så varmt i min lägenhet. Sååå varmt.
Jag, som normalt sett är en frusen människa, vaknar varje natt av att jag svettas. I natt var det vidrigt. Jag vaknade hundra gånger typ. Vid halv fem kunde jag inte somna om utan låg i min egen svett och vred mig.

Men vad kan jag göra åt problemet? Jag styr inte själv över värmen, jag är den enda under 65 år som bor i huset, värmen är vattenburen i gamla element som saknar termostater.
Det finns alltså inget jag kan göra. Kan ju inte gärna sova med öppet fönster heller? Det var typ sju minusgrader i natt.

Det här är fan det värsta ilandsproblemet jag har varit med om. På riktigt. Jag hatar att svettas.

Jag har tänkt tanken

I dag är första dagen då jag vågat tänka tanken "vad ska jag göra med mitt liv egentligen?"
Jag har på riktigt funderat på vad jag vill göra, var jag vill bo, vad jag vill uppnå.

Jag har inte kommit fram till ett enda svar, men för mig känns det stort att över huvud taget tänka tanken. I tio års tid har jag anpassat mig. Nu får jag välja själv. Sjukt mäktigt. Och märkligt.

Trösten

Det som har varit min tröst genom den här hösten och vintern har varit tanken:
Når jag botten kan jag i alla fall inte komma längre ner. Då går vägen bara uppåt.

Min botten nåddes i mitten av november. Numera klättrar jag. Uppåt. Sakta men lik förbannat säkert.

Den här bland annat

Bland annat den här låten har fått mig på bra humör i dag.
Den här versionen är en cover med Walk off the Earth, men den är minst lika bra som originalet. Och jähävlar vad coolt det är att fem pers spelar på samma gitarr. Ni måste titta. Måste!

Fan vad jag är glad i dag

Bra musik i lurarna, relativt flow på jobbet och ett lätt hjärta.
Sådana här dagar, de skulle kunna vara för jämnan.

Seven happy thoughts

1) Telefonen alltså. Åh vad den gör mig lycklig. Den lilla materialisten och tekniknörden går bananas och dansar rumba på samma gång. Gullesnuttegulltelefonen, vad jag gillar dig!
2) Mamma och pappa kommer hit i helgen. MAMMA OCH PAPPA KOMMER HIT I HELGEN! Åh vad det ska bli härligt och mysig och gött. Och vad kul det ska bli att ha dem hos mig, i min bara min lägenhet. Och vin ska vi dricka också!
3) Jag har jeanskavaj på mig i dag. I och med att jag har plockat upp alla mina kläder (äntligen!) känns det som att jag har en ny garderob. Eller ja, nygammal i alla fall.
4) Jag har fina vänner. I går kväll, vid halv tolv typ, åkte jag till mina vänner och snackade strunt i några timmar. Jag blir så glad att jag kan göra sådana saker helt spontant nu. Dels på grund av att jag bor bara någon kilometer från dem, dels på grund av att jag inte har en jävel att ta hänsyn till förutom mig själv.
5) I går facebookchattade jag mig till sömns. Varje gång jag har gjort det somnar jag som en liten baby och sover lugnt och stilla utan ångest. Eller ja, det kanske mest beror på vem jag pratar med, men hur som helst. Babysömn blev det.
6) I morse väcktes jag av ett samtal från killen i affären som jag köpte telefonen av i går. Jag nämnde i förbifarten att jag hade flyttat och skulle vilja ändra faktureringsadress. Han kunde inte fixa det när vi stod där, men sa att han kunde se om han kunde göra det senare. Men vi båda glömde bort det sen. Tills i morse. Då ringde han mig och frågade om han skulle adressändra åt mig! Fattar ni vilken service?! Dessutom var han rätt söt.
7) Det är jävligt gött att jobba kväll. Den enda nackdelen är att jag inte är riktigt riktigt så disciplinerad som jag borde vara. Men lyckan över sovmorgon och lediga förmiddagar uppväger det.

Ett annat sätt att bli lycklig på

Ny Iphone! Lite lycka är mycket lycka!

Orsaken till mitt mående

Jag vet att jag inte har någon redovisningsplikt, men jag känner att jag vill förklara.
Jag tänker inte på mitt ex längre. Eller jo, det är klart att jag gör det. Titt som tätt säger jag ”Han sa alltid att jag ...”, ”När jag och X gjorde det så ...”, ”Det där gjorde alltid X” och så vidare. Han har varit en del av mitt liv i tio år. Det vore väldigt konstigt om jag inte refererade till honom och till vårt gemensamma liv, det är ju liksom där mina referensramar har uppkommit.

Nej, det som gör att jag har ångest nu är en helt annan person. Den person som för första gången sedan det tog slut mellan mig och mitt ex fick komma mig nära, kanske lite lite in innanför det yttersta skalet på hjärtat till och med.

Jag var väldigt klok till en början. Höll distans och försökte att inte känna. Och lyckades rätt bra.
Men i samma takt som vår kontakt ökade minskade min distans, mitt försvar, min mur. Det gick lätt. Och snabbt.
Jag antar att det var så enkelt att känna igen känslorna. När man nyss har lämnat personen som i tio år varit mål för alla sådana känslor är det kanske lätt att föra över känslorna på en annan person. Eftersom de liksom ligger där under ytan.
Eller så kände jag helt enkelt bara saker för honom.

Och då var det för sent. Jag var redan sårad, han var redan sårad och jag var inte redo för något egentligen. Jag är fortfarande trasig. Jag vill inte ha något. Jag vill vara ensam, själv, singel. Ta reda på vem jag är, som jag har ältat så om den senaste tiden. Och visst, det kanske man kan göra med någon annan också, men det är inte rätt metod för mig. Tro mig, jag har försökt i tio års tid.

Därför kom vi överens om att vi inte skulle ses mer. Inte på samma sätt i alla fall. Så vi sa hejdå.

Det var många dagar sedan nu. Många dagar sedan.
Jag kan inte sluta tänka på honom för det. Det gör ont. Inte gråta-hysteriskt-ont, men ont-i-magen-ont. Ångestont. Jag hade släppt in någon för första gången igen och så revs han våldsamt ut ur mig och lämnade ett taggigt blödande äckligt sår.

Jag VET att jag vill vara själv och jag vet inte ens om han kan vara något för mig, eller om det mest var uppmärksamheten och pirret i magen jag ville åt. Och därför vet jag att det här är bäst, det är det sunda förnuftiga beslutet att ta, innan vi sårar varandra mer.
Men trots att jag vet att det är bäst och rätt har jag aldrig känt mig så ensam som nu.

Positivt i alla fall

1) Jag kan numera se sliskiga romantiska filmer och lyssna på äckliga lovesongs utan att få värk i magen.
2) Dessutom minns jag inte ens senast jag grät.

Annars så går livet upp och ner. Ena dagen guld och gröna skogar, nästa pest och pina. Det som stör mig mest är att jag vaknar sju gånger varje natt med ett extremt ångesttryck över bröstet. Men det ska väl också gå över någon gång. Jag måste bara acceptera att läkningsprocesser tar tid. Även om jag helst av allt redan skulle vilja må super och ha glömt alla onda saker som finns därinne. Tyvärr funkar varken hjärtat eller hjärnan på det viset. Hur gärna jag än vill.

Också saknar jag min terapeut. Typ två veckor tills jag ska prata med henne nästa gång. Jag hoppas att hon boostar mig rejält då.

Vanans makt

Några gånger den senaste tiden har jag fingrat efter förlovningsringen på vänster ringfinger. Känt att någonting saknats där.
I dagarna var det ett år sedan den hamnade på mitt finger faktiskt. Men den satt bara där tio månader. Tydligen tillräckligt länge för att jag skulle bli van med den.

Tonåringen

Jag lever verkligen som en tonåring nu.
Men det är okej. Mina kollegor säger att jag får leva som en tonåring nu. I en månad till ungefär.

Är lite skraj över att jag måste ta tag i mitt liv sen, så småningom. Jag menar, hur ska det gå? Vad ska jag göra? Skaffa en hobby? Men hur ska jag kunna skaffa en hobby om jag inte ens vet vad jag gillar. Förutom att jag vet att jag gillar öl då.

Men att dricka öl kan man väl inte ha som hobby? Eller?

Två månader

Häromdagen var det för övrigt två månader sedan vi gjorde slut. På ett sätt känns det som att längre gått, på ett sätt känns det som att det var alldeles nyss. Oavsett är jag lika övertygad då som nu att det här är rätt beslut. För oss båda.

Cynikern i mig

I helgen snackade jag med någon om separationen. Konstaterade krasst: Han fick huset, jag fick datorn.
Känns som att något blev lite snedfördelat där.

Men. Jag har hellre datorn än huset, så win ändå.

Den längsta helgen i mitt liv

Den här helgen – gud. Jag skulle kunna skriva tio inlägg om jag ska berätta allt jag har gjort. Den känns som att den har varit bra mycket längre än tre dagar. Typ sju ungefär.
Men det blir inte tio inlägg. Jag sammanfattar den enkelt i stället: Grymt kul helg!

Utan att vara en pusselbit

Det är ledig dag. Jag är ensam. Ensam. Jag har knappt varit det i min lägenhet, knappt hunnit ha tråkigt. Men nu.

Nu sitter jag i köket och stirrar ut mot gatan. Ser tanten som går på en rask promenad med stavar, mannen som rastar hunden, paret med barnvagn och bilar som kör kors och tvärs. Det gemensamma är att de är på väg någonstans. På fika, på väg hem, på väg bort.

Och här sitter jag. Inte på väg någonstans. Jag har inte ens ett mål. Inte ens ett kortsiktigt alltså, jag vet inte ens vad jag ska göra i kväll.

Jag känner mig liksom utanför. Jag passar inte in någonstans just nu känns det som. Är i vakuum, i väntan på att jag sakta men säkert ska hitta den där kärnan inne i mig, hitta det där målet som jag vill uppfylla. Hitta mig själv.

Och det är inte så att jag är ledsen och låg över att jag inte är på väg någonstans, att jag inte är en pusselbit i någons liv, eller i samhället. Jag försöker bara vänja mig vid känslan.

Bola och Gud

Kollega 1: Bolvägen? Finns det verkligen en väg som heter Bolvägen? Det betyder ju Knullvägen!
*kollega 1 bläddrar i SAOL*
Kollega 1: Ja! Här står det, bola betyder bedriva otukt.
Kollega 2: Och otukt betyder ju att man har sex med någon som man inte är gift med, sex där Gud fader allsmäktig inte är med.
Kollega 1: Men jag skulle inte vilja ha med Gud i sängen.
Jag: Fast, jag tycker att han brukar vara med där titt som tätt ändå. I alla fall brukar jag ropa på honom.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

Lev med det!

Bästa medicinen

Jag skickade meddelande till min vän i går: Kan inte jag få leka med dig i kväll? Jag känner mig så himla ensam.
Och efter lite kompishäng, chili con carne, promenad till korvmojen efter godis, tv-spel och komedi så kändes livet så mycket enklare.
I går kväll läste jag sista sidorna i min bok, stängde igen den och somnade. Som en sten. Inget ältande, ingen ångest, ingen insomnia.

Det är mycket lättare när man inte är ensam

Jo jo. Slå mig själv för bröstet, vara stursk och stå på mig fungerar jättebra när jag är på jobbet eller när jag umgås med kompisar.
Men i samma stund som jag kliver innanför dörren hemma känns livet skit igen.

Inte ens att spela jättehög musik och ”roa” mig med att diska och tvätta får tankarna att sluta att mala. Surret liksom finns där hela tiden, så fort jag får en liten lugn stund.

Fan. Saker och ting tar så mycket hårdare än vad man först tror.

Ska sluta grubbla

Nej nu får det vara nog!
Jag orkar inte grubbla och fundera och ha ångest och må dåligt. Jag orkar inte det.
Nu jävlar ska jag börja det här året med att bara bry mig om mig själv och se till att jag ska må bra. Jag jag jag! Ingen annan.

Jag behöver en tid nu där jag bara ska bry mig om mig själv. Som terapeuten och jag kom fram till. 2012 ska fan bli det bästa året! Det är min tur nu. Min tur att bli lycklig.

Vilken skitdag

Var det inte meningen att 2012 skulle bli ett bra år?