Det är en sådan dag i dag

Jag försov mig i morse. Vaknade tjugo i åtta. Börjar jobba halv nio och har vid bra väglag en halvtimme till jobbet. Stressade som en gnu men kom bara någon minut sent. Det satte standarden för resten av dagen. Del ett var jag uppspeedad som en kanin på grund av morgonstressen men när del två tog vid någongång efter matorgasmen blev jag så låg.
Ingenting är roligt, ingen vill leka med mig, inget jag gör är bra, ingenting är roligt, ingen bryr sig, ingen vill mig någonting, inget i mitt liv är bra, ingenting är roligt. Sa jag att ingenting är roligt?
Ni vet en sådan där ”livet suger”-dag.

Så jobbade jag över, lämnade ifrån mig jobb som jag knappt hade korrläst och stressade hemåt. Hungrig som en varg men var tvungen att stanna och handla. Glömde ändå toapapper vilket gör att jag får torka mig i arslet med hårt hushållspapper i alla fall.
Slängde ihop potatisbullar som pojkvännen stekte och när jag knappt hunnit börja äta fick jag mess: Kommer du på mötet, vi väntar på dig. Och jävlahelvetesskit att man är frivilligarbetare när man helst av allt vill ligga under en filt, trycka i sig ostbågar och gråta en skvätt över att livet är fördjävligt.

Kasta i sig käk utan att bli mätt, stressa på möte och låtsas vara noggrann och ordningsam när man egentligen har noll koll. Skriva protokoll och formulera när hjärnan fortfarande skriker du suger! eftersom det är en sådan dag.
Komma hem först halv tio med grus i ögonen. Ringa mamma på missat samtal och få höra om kusinen. Gråta en skvätt åt att livet är orättvist och gråta en skvätt över att man själv vid något tillfälle måste ha valt rätt och inte hamnat där kusinen hamnade. Gråta en skvätt när mamma berättar om morbrors sorg och gråta ett helt halvt hav när hon beskriver hur kusinen såg så fridfull ut, som att han sov.

Och så är livet än mer fördjävligt och jag gråter fortfarande. Men känner fortfarande att ingen bryr sig.

Resan del 12 – Kuala Lumpur

Jag gillar Kuala Lumpur. Gillar jättemycket till och med. Massor med höghus och lampor och lukter. Det här gjorde vi där:
Vi bodde centralt och bra och kunde ta bara några steg för att se vad som länge var världens högsta byggnader: Petronas Twin Towers.

Lite längre bort låg stora shopping- och restauranggator fulla med folk, liv och rörelse.

Nästa dag gjorde vi stan. Vi kollade på alla spegelblanka byggnader.

Speglade oss lite.

Och tittade på tvillingtornen. De var grymt höga.

Jag gillades dess struktur.

Sen gick vi till nästa höga torn: KL Tower, som i och med att det ligger på en kulle faktiskt blir högre över havet än tvillingtornen.

Allra högst upp är det radiosändningsutrustning, men på våningen nedanför ligger en snurrande restaurang där vi hade bokat bord för lunch. Oh my vilken mat! Och oh my vilken utsikt!

Så såg vi tvillingtornen där uppifrån också.

Mätta i magen gick vi vidare. Jag blev helt frälst i Malaysias rörliga gröna gubbar som sprang fortare och fortare ju närmare rött det blev.

Vi gick till China town där höghusen byttes ut mot färggranna små gamla hus. En del fina, en del riktigt risiga.

Där var lukterna om möjligt än mer intensiva. Avlopp, färska frukter, avgaser, rutten död och blommor i en enda salig blandning. Och så kunde man köpa i stort sett allt. Som torkade tjocka svarta larver eller vad det nu var.

Och som avslutning var vi ju tvungna att prova på något konstigt: Groda. Smakade som kyckling ungefär. Ganska gott till och med.

Min sinnesstämning just nu

Från uppåt och speedad till dyster och låg.

Ville egentligen bara ha Oskar Linnros Ulla och Åke, men den fanns inte ensam på Youtube (däremot på Spotify om ni vill höra hela). Men Annie Hall funkar också på min sinnesstämning.

Matorgasm

Jag har massor att skriva om egentligen, men ingen tid.
Kan därför bara kort berätta att canneloni fylld med ricotta och spenat toppad med massor massor av parmesan är det närmaste ett knull man kan komma utan att i själva verket göra det.

Nu: Mätt och fullkomligt tillfredsställd.

Resan del 11 – Penang Hill

Efter Langkawi åkte vi tillbaka till Penang en sista gång innan vi skulle lämna ön och min morbror. Sista dagen åkte vi allihopa upp på Penang Hill, det högsta berget på Penang för att se på utsikten och äta och dricka afternoon tea, som var deras specialitet. Malaysia tillhörde ju England för 200 år sedan.

Vägen upp var snorbrant och inte för vanliga bilar, därför fick vi åka fyrhjulsdriven jeep. Vår chaufför sa att han fick byta bromsar var tredje månad. Väl uppe var det en härlig oas. I och med att vi kom upp ovanför molnen försvann den fuktiga luften som vi upplevt alla andra dagar. I stället blev det som en 30-gradig varm svensk sommardag. Lovely! Till på köpet var det hemskt vackert. Och så såg vi massor med apor!

Det var något i vinet ...

I går drack jag, utan att överdriva, ungefär sex glas vin. I dag vaknade jag klockan nio och var pigg! Inte en tillstymmelse till huvudvärk eller dagen-efter-trötthet.

Det där vinet var tydligen inte bara fruktansvärt gott, det var också magiskt!

Resan del 10 – Durian Waterfall, Langkawi

Vi åkte också till ett av Langkawis vattenfall – Durian Perangin Waterfall.
Det låg mitt i regnskogen.

Bland gigantiskt stora träd.

Det bestod av flera små vattenfall. Längst ner i dalen var det ett riktigt litet.

Men vi fortsatte uppåt längs den branta hala stigen.

Och ju längre upp vi kom desto större blev fallen.

Till slut kom vi högst upp där det högsta och största fallet fanns.

Pappa och B kastade sig i på en gång.

Och det gjorde jag med. Badade därmed för första gången i mitt liv i ett vattenfall. Den snygga frisyren blev en bonus av den hårda hårda duschen som vattenfallet skapade.

Det var gött.

Mmmm stek, mmm vin, mmm öl

I dag kommer fina vänner hit och hänger hela halva dagen. Vi ska laga stek som ska puttra i flera timmar i vin OCH öl. Den bara måste ju smaka magiskt. Jag menar, kött, vin och öl. Kan man misslyckas med det?

These boots are made for walkin'

Finns det någon med en skönare röst än Nancy Sinatra?
Den här låten har fått mig att överleva jobbkvällen. Nu hem och dricka öl. Eller vin. Eller bådeock.


Och ja, alla reseinlägg är förprogrammerade att publiceras 19.00 varje dag. Så ni inte tror att jag sitter och gör de på arbetstid. Jag är en duktig kicka sörrni.

Resan del 9 – Langkawi Cable Car

Trots att vi bara var på Langkawi i tre dagar hann vi med att göra utflykter. En dag åkte vi till linbanan som skulle ta oss upp på en av alla regnskogsklädda bergstoppar som finns på ön.

Och det var magiskt fint. Och högt.

Skogen nedanför såg ut som små broccolibuketter. I verkligheten var träden sisådär 30 40 meter höga.

Väl uppe på toppen hade man en ljuvlig utsikt över sockertopparna runt omkring och ner över större delen av ön. Fast det var lite disigt när vi var där.


Där fanns också en häftig bro som gick över en djup dalgång.

Vi gick den slingriga branta vägen dit.

Och kom till slut dit.

Där var det lååångt ner till marken.

Och till och med för mig som inte är höjdrädd var det lite läskigt att det var stora mellanrum i bron och att vissa plattor dessutom vickade en aning.

Men det var oerhört vackert.




Och när vi åkte ner igen kom örnen och vinkade hejdå.

Ett as kan göra stor skillnad

Jag försöker skratta i misären. Jag orkar inte vara ledsen just nu. Orkar inte det just nu. Måste jobba, måste tänka, måste försöka leva.
Fina kollegorna gör det lättare. Jag skrattar åt dem.

Som P som just kom på att ett -as kan göra stor skillnad.
”Allt fler sexbrott ... Nej, allt fler sexbrottas! Haha! Sexbrottas lät ju ganska mysigt!”

Min kusin har tagit livet av sig. Fina fina Tobias.


Uppdatering: Äsch, jag vet inte ens varför jag skrev det här. Antar att jag bara ville se det svart på vitt. Med egna ord. Så ofattbart.

Kollegial kärlek

Jag orkade inte sätta på nytt kaffe utan tog det gamla pissljumna och värmde det lite i mikron. När jag kom tillbaka till min plats möttes jag av det här över hela skärmen:

Mikrovärma kaffe var tydligen inte särskilt populärt.