Rätt recept

Det är så här semester ska vara!
Pojkvännen hemma, öl i kylen, blå himmel, varmt hav, glada sinnen.

Tänkte bara berätta det så Gud eller vem som nu bestämmer får rätt recept för de två kvarvarande veckorna.

Äntligen härligt väder

En spontan krogkväll i går med massor med skratt och mycket allvarligt snack. Och i dag en heldag ute på sjön.

Kan inte bli mycket bättre!

Livet leker igen

Ups and downs. I dag leker livet och jag är lycklig. har haft en skittrevlig kväll med kollegan T som kom på besök tillsammans med sin kille. Skitmysigt.
I går blev också en oväntat trevlig dag med gåttävling och grillat tillsammans med ett helt gäng trevliga människor.

Så kan semestern få fortsätta, tack!

Alldeles för utlämnande

Det här inlägget borde jag inte skriva. Men fan, nu räcker det.

Jag är en helt vanlig tjej. Är snäll, glad och trevlig precis som alla andra. Ibland är jag tystare på fester, ibland tar jag större plats. Jag är intresserad av helt vanliga saker och skulle på alla sätt och vis kalla mig själv ”normal”.

Ändå sker det upprepade gånger att folk inte förstår sig på mig. Och jag är så jävla less på det.
Okej, jag är kanske inte så jättemoderlig som många andra här. Okej, jag har ett speciellt jobb och satsade förut mycket på karriären. Okej, jag är inte född och uppvuxen här. Men resten då? Vad fan är det som är så svårt?

Jag vet att jag inte heller är särskilt ”kvinnlig”, om man generaliserar efter folks fördomar. Jag har som sagt inte haft någon större lust med barn, jag gråter inte offentligt, jag tar för mig och är inte blyg och jag pratar bara känslor med de jag känner väl.

Är det just det som får folk att tycka att jag är så konstig?

I alla fall är jag jävligt less på att hela tiden få höra detta. Jag vet liksom inte vad jag ska göra. Jag är mig själv, duger inte det? Jag orkar inte med det längre. Kan jag inte bara få vara? Kan inte folk bara acceptera mig som jag är? Måste jag alltid analyseras?
Och måste jag alltid placeras in i fack som jag tydligen inte passar in i? Kan jag inte bara få vara som jag är, utan att klassas som konstig? För jag är inte det minsta konstig.

Så blev det med den braiga semestern

Jag sitter i köket/vardagsrummet. Håret är skitigt och står åt alla håll. Större delen av dagen har spenderats framför datorn och ögonen börjar bli sådär torra och vidriga som de blir efter ett tags stirrande.
Itunes spelar Asha Ali – sorgligt, rakt och fullkomligt ärligt. Och jag känner för att gråta en skvätt. Inte för att jag är ledsen, utan bara för att.

Himlen är ungefär lika grå som en novemberdag och jag kräks över den. Jag kräks över att vara ensam framför datorn på min semester. När det dessutom är riktigt jävla skitväder.
Så känner jag mig tragisk. Och är tillbaka till ångesten och där jag en gång började.

Botar vin?

Det här är varför jag vill vara hem-hemma

Första dagen på semestern

Det känns som om jag har haft semester i minst en vecka redan, men egentligen är det min första semesterdag i dag. Tänk vad lite upplevelser kan göra! Jag har hunnit med himla mycket den här helgen:

Fredagens resa gick super. Jag och gamla bästisen, som spontant hakade på min roadtrip, skrattade, pratade allvar och det kändes nästan som om vi hittade tillbaka lite till varandra. Mer kontakt i fortsättningen är ett som är säkert.

På lördagen var jag med syster H på stan. Köpte allt jag skulle ha utom ett par leggings. Sedan åt vi falukorv hemma på altanen hos mamma och pappa. Mysigt och sådär skönt vardagligt. Blev dock ingen mjuktennis efter maten. Tyvärr. Det skulle annars ha varit det ultimata.

Kvällen spenderades med gamla bästisen på värsta mysiga stället där jag åt vinkokta musslor och drack strawberry daiquri. Sedan kom vännen M och några andra bekanta så gick vi till krogen. Där kände jag inte igen en kotte, men hade skoj ändå. Dålig musik men god öl.

Trots att jag var lite bakis i går gick jag upp tidigt och åkte in till stan för att luncha med tjejgänget. Det var så härligt! Vi pratade minnen och skrattade så högt att vi störde alla andra. Efteråt hade jag värsta endorfinkicken. Jag fattar inte att härliga vänner kan ge en sådan skön känsla även långt efteråt.

Sedan drog jag med mig nästan hela familjen till Ikea. Syster H med familj, mormor och mamma och pappa. Och sen blev det söndagsmiddag.
På kvällen fortsatte mamma och jag med evighetsgörat att dela upp alla barnböcker mellan oss tre döttrar. Typ nio kartonger och fem Ikea-kassar fulla fanns det nere i källaren. Jag fattar inte att vi har läst så mycket.

Att bläddra bland dem var som att öppna en dörr till barndomen. Kaninen Pricken, Prins Hatt under jorden och klassikern Pottan. Den sistnämnda kan vi systrar omöjligt komma överens om vem som ska ha eftersom den är en favoritbok för alla oss tre. Så mamma behöll den här. Rättvist och bra.

Två fulla kartonger och en kasse med böcker tänker jag släpa med mig hem i alla fall. Helst av allt vill jag läsa om allt nu på en gång. Maria Gripes Tre trappor upp med hiss som jag aldrig ville skulle ta slut, Astrid Lindgrens Titta det snöar Madicken som jag grät mig igenom som liten, Berts dagbok signerad till en nioårig Matilda. Jag vill läsa allt!

I dag åker jag till syster L för att pussa på hennes lilla nyfödda Zoë. Längtar efter att se henne för första gången.
Och i kväll blir det trerättersmiddag här hem-hemma för mamma och pappa firar 35-årig bröllopsdag. Funderar på att köpa dem något fint.

I morgon har jag också planer. Då åker jag till mormor och fikar. Sedan ska hon och jag på loppisrunda innan jag tänkt fika med vännen M på stan. På kvällen åker jag kanske till syster H och hälsar på.

Jag älskar redan den här semestern! Ännu bättre hade den varit om pojkvännen hade kunnat vara med och uppleva allt. Egenföretagare har alldeles för lite semester.
På onsdag åker jag hem igen och tänkte sätta tänderna i den gamla 50-tals fåtöljen som jag tänkt renovera upp. Det ska också bli roligt!

Trött vs pigg

En annan dag:


I kväll:

Ser det ut som jag behöver semester eller?

Så typiskt mig

Ibland blir jag så ledsen på mig själv. På min extremt dåliga förmåga att planera.
Det är okej att vara spontan. Det är rent av riktigt roligt. Men när jag alltid är ute i sista minuten med allt är det inte riktigt lika kul längre.

I morgon åker jag som sagt bort. Klockan är 21.00 nu och jag har inte ens börjat fundera på vad jag ska ha med mig. Inte tvättat några kläder, inte fört över pengar till det rätta kontot, inte letat upp resväskan, inte bokat resan, inte ringt mamma och pappa och sagt att jag kommer ...

Jag kan fortsätta ett bra tag.

Och vet ni vad det jävligaste är? Att jag vet allt det där och ändå har suttit framför datorn i en timme och bara glott. Så typiskt mig.

Jag är och ser ut som ett spöke

I morse snoozade jag nio gånger. Max antal. Ändå var jag som ett spöke när jag gick upp. Ser ut som ett också.

I morgon ska jag ensam, direkt efter jobbet åka hem-hem. Köra 40 mil själv. Är framme någon gång mitt i natten. Hur det ska gå till med mig själv som spöke är ofattbart. Ser hemska scenarier för mitt inre där jag kör av vägen. Och hoppas att det bara är hjärnspöken, inte verkliga. Det räcker med mig själv.

Positivt är dock att jag i morgon gör min sista dag på fyra veckor. Så sen kan jag sova sova sova sova.

Brösten är hennes, inte hans!

I går tände jag på alla cylindrar för en helt trivial grej kan tyckas. Det var min feministiska ådra som legat och slumrat ett tag, som väcktes till liv. Jag blev så arg att jag faktiskt blev förvånad över mig själv.

Orsaken var ett par jag såg på en parkeringsplats mitt i centrum. Paret var mellan 25 och 35 och hade just klivit ur sin bil när jag såg dem.
Tjejen tog tag om sitt hår och började sätta upp det i en hästsvans. Hon hade armarna uppåt då killen kom bakifrån och tog rejäla tag om hennes bröst. Sedan gick de vidare som om inget hänt.

Och jag blev helt stum. Okej om de var hemskt kåta och skulle idka älskog vilken sekund som helst. Okej om de var någon annanstans än mitt inne i stan. Okej om ...
Nej, fan inte okej.

Det är inte okej att killar (nu generaliserar jag förlåt) helt ogenerat grabbar tag i en kvinnas bröst. Särskilt inte bland folk. Kalla mig pryd om ni vill, men det handlar inte om det. Det är inte ens okej om det är ens sambo/make/pojkvän.

Brösten är kvinnans och hur avsexualiserade de än kan vara, är de intima delar på kroppen. En man ska inte tro att han äger dem. Inte grabba tag i dem när tjejen sätter upp håret mitt på stan. Det är inte hans ägodelar.
Jag har faktiskt svårt att tro att samma tjej helt oprovocerat och oväntat skulle grabba ett rejält tag om killens kuk när han inte var beredd. Väldigt svårt att tro det.

Skulle jag varit tjejen skulle jag blivit rasande. Oavsett om det var min pojkvän (han skulle inte göra det, men ändå) eller en främmande man. Jag skulle ha känt mig så förnedrad, så tillintetgjord. Så mycket som mannens ägodel.
Så jävla förbannad helt enkelt. Det räckte ju tydligen med att se händelsen för att jag skulle bli det.

Nej, brösten är kvinnans, inte mannens. Basta!

Tillbakablick från 9 september 2000

Jag hade inte tänkt på honom så mycket sedan jag träffade honom första gången. Tiderna var annorlunda då, killarna kom och killarna försvann. Förbrukningsvara för att stilla ensamhetstörsten för ett litet tag. Blev det för seriöst fick jag kalla fötter och drog mig undan. Det slutade oavsett med att jag blev sårad i slutändan.
Någongång hade jag och kompisen skämtat om honom under vindrickandet. Att jag minsann skulle ”ha” honom. Men det var inte så seriöst menat.

Så var det äntligen helg och fest, det jag såg fram emot mest då. Jag valde min tomatröda tröja, favoriten som dessutom passade mig perfekt i färgen. Håret var mörkt och stenkort. Jag stylade det genom att ställa luggen rakt upp. Lite coolt sådär. Sådär som jag var då.

Ölen slank ner en efter en. Så kom han. Skrattade högt, drog blickarna till sig.
Den snygga tjejen satt mitt emot. Hon drog också blickarna till sig. Jag minns att jag tyckte att hon åmade sig. Gjorde sig till. Hon var en sådan jag inte gillade.
Så jag gav upp. Ägnade kvällen åt kompisen och ölen och kortspelet som hade som syfte att göra oss ännu fullare.

Så kom kompisens pojkvän och lade armen om mig. Berättade vad Han just hade sagt till honom: Frågat om han skulle ha någon chans på ”hon där”.
Jag trodde han menade snygga tjejen, det trodde kompisens pojkvän också.
Men han hade ruskat på huvudet och sagt: ”Nej, nej! Inte hon. Matilda menar jag”.

Hjärtat tog ett skutt. Jag kedjerökte cigg efter cigg för att ta in det jag just hört. Han ville ha mig!

Om att vara lycklig

Ibland slår det mig att jag verkligen inte har en enda anledning i världen att må dåligt. Jag har alla förutsättningar för att bli lycklig. Verkligen alla.

Synd att det inte slår mig tillräckligt ofta.


(Och för att förtydliga: Jag mår inte dåligt nu.)

Det var bara en natt på höskullen som saknades

Ibland är livet som en film. Som Barna i Bullerbyn kanske.
Då när solen och livet ler åt en. Då man skrattar och skojar hela dagen. Då man spontant följer med till ladugården och tittar på kor.

En sådan dag var det i går. Här är bilderna:


Det här är gården. Pojkvännens mormor och morfar kommer härifrån. I dag bor hans morbror där. Han har köttkor. 25 stycken ute på bete, det räknade vi till. Och ett tiotal feta tjurar inne i ladugården som väntar på slakt.


Och så har han några kvigor också. De fick vara på ett eget bete.


Inne i ladugåden luktar det fränt av koskit och ensilage. Tjurarna tittar nyfiket ut.


Så gav vi dem mat. Först mjöl och vitaminer som var mums, tyckte de.


Sedan hö och ensliage. Som nog var ännu godare.


Så gick vi ut på det stora betet för att kolla om det hade kommit några nya kalvar.


Men det hade det inte. De kalvar som fanns var redan några veckor gamla. Men väldigt söta ändå.


Skulle jag vara ko skulle jag stortrivas som den här. Ligga och kolla på havet och idissla gräs. Gött liv.


Så åkte vi hem igen. Med kvigorna nyfiket stirrande på oss.
Hej då kossorna!

Jag – en hurtbulle

Det blev ingen filmkväll i går.
I stället drog jag på mig träningskläder och kopplade hörlurar till mobilen och sprang en liten runda. Hurt hurt!

Are you impressed? I am impressed!

Som bäddat för filmdag

Jag gillar att det regnar och blåser kuling. Det känns tryggt på något vis. Och eftersom jag själv inte har semester ännu gör det inte så mycket. För egen del alltså.

Den enda nackdelen är att jag jobbar. Motsägelsefullt mot vad jag just skrev, men skitsamma. För skulle jag vara ledig nu skulle jag legat på soffan invirad i en filt med katten på magen och haft filmmaraton. Typ Sagan om Ringen-triologin.
Allra helst skulle det åskat lite också. Och så skulle pojkvännen lagat köttsoppa på rådjurskött. Mmmm.

Önskedrömmar.

Sugen på något nytt

När jag nu har landat i huset, har planerat klart var tavlor och sånt ska sitta och fått det mesta på grej har blickarna i stället vänts mot mig själv.
Jag behöver något nytt.

Håret är på utväxt och jag har bestämt mig för att inte klippa. Vill heller inte färga det mörkt riktigt än, eftersom jag just blivit blond på riktigt. Därmed är håret inte ett alternativ.

Då återstår stilen. I höstas och kanske lite i vintras tyckte jag att jag hade en stil. En stil som jag trivdes med. Men nu vetefan.
Mina kläder känns som ett stort hopplock från olika stilar, en del lite glamouröst, en del sportigt, en del trendigt, en del business och annat lite girl next door. Allt i en enda röra.

Och jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på. Ibland trivs jag finfint i guldaccessoarer, ibland i mina pösiga jeans. Nästa dag i tight kjol och tredje dagen i söt blus. Helt skitzofren.
Jag försöker dock mixa stilarna, blanda söt blus med skinnjacka, kavaj till jeansshorts och så vidare. Men det känns inte så där bra som det ser ut hos andra. Det känns bara som ett konstigt hopplock.

Skulle inte någon med vett kunna komma och ge mig massa råd? Och någon med pengar ge mig massa kläder? Jag är i stort behov av förändring.

Läs läs läs läs!

Min mamma brukar förse mig med böcker hon tror att jag gillar. Varje gång jag åker hem-hem får jag med mig typ fyra nya böcker hem. Ibland tar det lång tid tills jag läser dem.

I och med att vi efter snart en och en halv månad fortfarande inte har tv:n inkopplad har jag läst ganska mycket den senaste tiden. Mest tidningar i och för sig.
Men i går ställde jag mig framför bokhyllan och nappade en av mammas böcker. Den var ganska tunn och hade en skön titel: ”En himmel för Elliott”, skriven av Katarina Danielsson.

Och jag blev så uppslukad att jag aldrig ville att boken skulle ta slut. Efter 18 sidor hade jag både skrattat högt och gråtit floder. Och det fortsatte. Jag grinade i stort sett igenom hela boken. Karaktärerna var så levande, så verkliga, så bra beskrivna. Jag älskar dem. Jag älskar boken.

Jag kunde självklart inte sluta läsa. Tre fyra timmar senare var den slut. Och jag med. Men trots att det var mitt i natten ville jag inte somna. Känslan efteråt var så stark, så verklig, så påtaglig och jag ville inte att den skulle ta slut.

Så nu kan jag inte göra annat än rekommendera den till alla andra. Finns som Månpocket för typ 39 kronor. Inget att tveka på!
Det enda övriga tipset är att inte läsa på baksidan. Sluka den ovetandes i stället. Känslan blir mycket bättre då.

Skön lördag

Strålande väder hela veckan när man jobbar till 22 och regn och mörka moln när man är ledig. Ödets ironi eller?

Gårdagen var dock helskön. Skrotade lite här hemma tillsammans med pojkvännen. Sådär som man gör när man bor i hus ni vet. Lagade stek tillsammans, vattnade blommorna, tvättade och bäddade sängen.
Egentligen är det först nu som jag verkligen börjar förstå att vi bor här. Har känts så overkligt innan.


På kvällen kom det här charmtrollet med tillhörande föräldrar. För en gång skull var jag favoriten framom extremt barnkära pojkvännen. Lyckan var total! Både för mig och lillkillen, som synes.

Glädjande dålig på matematik

Jag trodde att det var oceaner av tid tills jag skulle gå på min ”riktiga” semester. Men å andra sidan har mina mattekunskaper aldrig varit något att hänga i granen.

När jag kollade schemat står det nämligen att det bara är två ynka veckor kvar. T.V.Å.
Fan vad glad man blir när man räknat minst en vecka fel.

Ibland 52 år, ibland 18

Det värsta med att bli äldre är att man fortfarande tror att man är ung. När jag var yngre förstod jag inte att det var så. Att man liksom var samma människa med samma jävla återupprepade tankar vid 28 som vid 18. Kan inte påstå att jag ändrats nämnvärt i grunden, bara lite mer erfarehet och därmed lite klokare.

Nu när det är sommar blir det extra tydligt att man inte har ändrats i sinnet. Helst skulle jag vilja vara på torget och dricka öl alla dagar efter jobbet. Njuta av att det är varmt, ta tillvara på tillfället.

Min kropp säger dock NEJ. Jag pallar inte att dricka öl alla dagar och därefter gå upp och jobba. Min kropp är inte lika spänstig och oförstörd som när jag var 18. Då klarade den av att bearbeta alkoholen och sömnbristen i ett nafs, nu tar det flera dagar.

Och varje gång kroppen säger nej och övertalar mitt förnuft känner jag mig som en gammal nucka. Jag vill vara ute med de 18-23-åriga sommarvikarierna. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag vill inte vara den som bangar, tar bilen hem från jobbet och går och lägger mig.

Men så slår det mig. Jag har gjort det redan. Jag behöver inte känna extrem panik över att banga alla grejer. För jag har redan gjort det de tänker göra.
Jag har gått direkt från efterfesten till jobbet. Jag har gått till jobbet i gårdagens partykläder. Jag har spytt på jobbtoaletten. Jag har raggat på snygga främlingar. Jag har druckit öl i plastglas och dansat fötterna blodiga.

Och det känns som en tröst. Om tio år kanske inte sommarvikarierna heller är riktigt lika ivriga att dricka öl alla dagar efter jobbet. Då har de gjort det förut.

Eller så är det bara jag som är en gammal nucka.

Nu ska jag leka semester

I går kväll föreslog jag en öl efter jobbet för pojkvännen. Jag slutar 22.00 och varje kväll har stan myllrat av folk. Riktig utlandsstämning faktiskt. Och det vore synd om vi missade det, tyckte jag.

Han nappade direkt och bestämde sig för att ta båten in till stan. Vilken lyx va?
Så snart ska jag iväg och dricka en öl och låtsas att det inte finns någon morgondag.

Observera att jag skrev EN öl. Någon har inte förmånen att på riktigt vara ledig i morgon och kunna såsa bort hela natten.

Mitt i naturen på riktigt

Trots att jag bara har flyttat typ tre kilometer känns det som om en helt ny värld har öppnat sig. En helt ny värld full med natur.
Varje dag är som ett program av Mitt i naturen där man möter olika sorters djur.

Främst är det fågellivet som är rikt. Det beror troligtvis på närheten till vattnet.
Först har vi bofinken som nästan tjatar ut en. Dess kvitter är inte så där gemytligt längre utan snarare entonigt, enformigt och irriterande.
Innan jag flyttade hit visste jag inte ens hur en bofink lät.

I garaget har svalorna byggt bo och de kvittrar och flyger ut och in genom de öppna portarna och då och då är hackspetten på besök. Göken bor en liten bit härifrån och retar mig nästan lika mycket som bofinken. Svanparet bajsar på bryggan men är annars fina att titta på, precis som havsörnen som kom flaxande förbi alldeles utanför våra fönster häromdagen.

Så finns det skogsduvor som kurrar i skogen, och på nätterna, strax efter klockan två för att vara exakt, sätter näktergalen igång. Ett helvilt fågelliv med andra ord.

Småkryp finns det också mängder av. Minst sju olika sorters spindlar är inneboende och myror har jag sett minst tre varianter av. Dock inte inomhus ännu. Som tur är. Och så är det flugorna då och getingar och skalbaggar och trollsländor.
Och sitter man på bryggan får man lära sig hela havets flora genom att titta ner i vattnet. Braxen, gädda, abborre, nors och allt vad de heter. Tärnan dyker gärna ner och tar sig smakprov.

På bara några dagar har jag dessutom sett lite av skogens småvilt. I dag höll jag på att köra på en hare och i förrgår var det en liten liten mårdhundsunge som sprang över vägen. Såg ungefär ut som en liten svart griskulting.

Roligast var dock rådjursgeten som hade två yttepyttesmå mini-Bambi med sig. De kan inte ha varit mer än några dagar gamla, trots att det är långt från normal födelsetid för rådjuren. De syntes knappt i det höga gräset i dikesrenen. Jag stannade och tittade på dem i flera minuter när de buffade på mammans mage för att mjölken skulle rinna till.

Och trots att jag inte är någon skogsmulle eller ens är särskilt intresserad av naturen kan jag inte låta bli att fascineras. Jag älskar att bo mitt i naturen!

Jag gillar mitt jobb

Fan vad det är kul att vara reporter.

Det asiga är att det är sista dagen som reporter på hela sommaren. Resten av tiden (innan och efter semestern) spenderas inomhus som layoutare. Inte alls lika roligt. Bläk.