Allt gott för något ont med sig

Jag har en bra och en dålig sak som har hänt mig i dag. Precis som man ska börjar jag med den roliga grejen.

JAG HAR FÅTT FET LÖN I DAG!

Men det är inte allt jag fått.
Har i flera veckor, kanske en månad till och med, haft ont i magen. Inte sådär ont att man ligger dubbelvikt av smärta men en molande värk som aldrig riktigt vill ge med sig. Det har bara varit olika grader av lidandet.

I morse när jag vaknade hade jag halsbrännan från hell. Hela jag var försurad. Väl på jobb gjorde sig värken i magen alltmer påmind. Nu är den nästan outhärdlig.
Ringde farbror doktorn efter påtryckningar av arbetskamraterna. Och ja, mycket riktigt. Precis som jag trodde. Doktorn trodde samma sak som jag.

Jag har fått magkatarr i dag. Sätter inget utropstecken efter det.

När jag funderar slår det mig att de tu sakerna kanske hänger ihop.
Fet lön = mycket jobb = stress = magkatarr. Fucking sweet.
Någon som vet hur man stressar ner? Min mage skulle behöva det.

Så fruktansvärt orättvist

Min resväska har just kommit hem från Paris.

Vari ligger rättvisan i det?

Otroligt lättroad

Livet är inte så spännande just nu. Ägnar dagarna åt att laga mat, slöglo på tv, tvätta mängder med kläder, ge djuren mat och spela patiens på datorn. Har därför inte så mycket att tillägga.

En rolig sak som kommer ut av det enformiga och ospännande livet är dock att jag är lättroad. På jobbet i dag försökte jag mig på en liknelse/ordspråk eller vad de nu kallas. Ett försök dömt att misslyckas, vet ni som läst min blogg länge.

I alla fall. Jag satt och svor för mig själv, som så ofta, och ursäktade mig sedan för mina kollegor med "Usch, jag svär som en kyrkråtta".
Satt sedan och skrattade resten av dagen åt mitt tappra försök att slänga mig med uttryck jag inte riktigt är så haj på.
Som jag sa, lättroad.

Fotnot: För er dummies som jag heter det "svär som en borstbindare" alternativt "fattig som en kyrkråtta".

Bäst just nu – och resten av våren?

Jag förutspår:
Vårens och kanske sommarens plåga blir Lazee med låten Rock away.

Som tur är går plågan mycket bra att lyssna på (till skillnad från Boten Anna och andra plågor). Till och med att lyssna på många, många gånger. Till och med kan det vara den bästa låten just nu. Ja, så är det nog.
Rock away, gott folk.

Ur led är tiden

Hatar att folk hela tiden påpekar att det inte är vinter, att klimathotet är över oss, att undergången är nära. Ja, ni vet.
Men nu kan jag inte hålla mig. Ur led är tiden, som käre Hamlet sa. Jag har myggbett på min arm! Jo, ni läste rätt.

Vilken rekordmorgon

Herreminje. När jag kom till jobbet i morse hade jag varit vaken i 45 minuter. Och då har jag en halvtimmes resväg.
Vaknade av att jag tryckte snooze på mobilen och att det inte gick att trycka på snooze fler gånger. Då hade jag snoozat i sömnen i en timme. Snabbt som en gasell ryckte jag åt mig handduken och kastade mig i duschen.

In och ut, hann bli blöt i håret ungefär. Sen torkade jag mig och klädde på mig samtidigt. Jag har samma kläder som i går för övrigt. Hann inte riktigt fundera ut några makalösa kreationer.
Borstade håret samtidigt som tänderna. Blåste håret snabbt och kokade en kopp te samtidigt som jag bredde en tunnbrödsmacka med messmör.

På med skor, halsduken runt nacken, jackan uppknäppt och i väg. Med en termosmugg i famnen och macka i munnen.
Kom inte ens försent. Måste berott på att jag just innan jag vaknade drömde att jag var med i ett distriktsmästerskap. Vad vi tävlade i minns jag inte riktigt, men jag gissar på sprint.

Min älskade vän

Jag tänker på dig, vännen. Undrar hur du mår. Om allt är bra.
Du får ringa mig halv två alla nätter om du vill. Halv tre också. Eller halv fyra. Det spelar ingen roll. Jag finns här, lyssnar, tröstar.

Jag drog en lättad suck när du ringde sista gången. Du var inte ensam längre. Hade ångest över att jag inte hade möjlighet att komma. Hade jag kunnat skulle jag varit med dig, hållt dig i handen.

Hela natten har jag drömt om dig, gnisslat tänder för dig. Varit orolig för dig. Jag hoppas allt är bra nu, att dom tar hand om dig, att du blir frisk.
Älskade, älskade T.

Ingen karaktär

Avbokade pilatespasset som jag lyckades få i sista stund.
Fan vad jag är dålig.

Inte som jag tänkt mig

Hatar när det blir så här. Klockan är snart 12 och jag har inte ens ätit frukost.
Vaknade strax efter nio, pigg som en lärka. Gött, tänkte jag, då kan jag få något vettigt gjort när jag är ledig.

Så satte jag på radion, började lyssna. Tog upp en tidning, började läsa. Tog fram mobilen, började rensa bland gamla sms.

Så var klockan mitt i allt elva. Då gick jag upp. Slog på datorn och nu sitter jag här. I morgonrock utan att ha gjort något.
Blir så arg på mig själv när jag lyckas slarva bort flera timmar. Och dessutom fick jag huvudvärk eftersom jag låg i sängen för länge.

Skriver som en kråka

Tidigare i dag rensade jag mitt skrivbord på jobbet. Hittade miljontals gamla anteckningar från intervjuer som gjorts för ungefär ett halvår sen. Bläddrade igenom blocken och kom fram till att jag knappt kan läsa vad jag skrivit.
Min handstil är hemsk. Vedervärdig.

Jag skriver precis som min pappa. Hårt, kantigt, oläsligt. Inte alls så där mjukt kvinnligt med runda stora bokstäver som de flesta av kvinnligt kön skriver.
Jag tror dessutom att det inte kommer att bli bättre. Ju fler intervjuer jag gör desto snabbare, kantigare och fulare skriver jag. Man vill ju ha med allt intervjuobjektet säger.
Stilen blir mer och mer lik stenografi. Det dumma är bara att jag inte kan läsa stenografi.

Taskig handstil är heltklart en nackdel. Satt just och skrev en artikel på det jobb jag gjorde vid lunch. Hittade anteckningar som såg ut som hieroglyfer. Försökte tyda dem:
Ut.. Utbak.. Nej, utbokskada. Utbokskada? Det finns inget som heter så.
Efter att ha studerat kråkorna noga noga lyckades jag tillslut lista ut vad det stod.
Utbokskada = nätbankskoder. Solklart!

Vuxna, mogna och duktiga Matilda

Jag har inte haft smör på smörgåsen på en vecka.
Orsak: jag orkade inte köpa smör.
Dagens frukost var både utan smör och utan bröd. Torra skorpor i stället.
Orsak: jag orkade inte köpa varken smör eller bröd.

En film som smakar illa

Publicerar en recension jag skrivit till tidningen av filmen Vårt dagliga bröd. Tycker att fler borde se den. Bara för att i fortsättningen tänka efter. Finns säkert på ett internet nära dig.

Vårt dagliga bröd
Regi: Nikolaus Geyrhalter.
Producerad: i Österrike år 2005.
Längd: 92 minuter.


Bild från filmen.

Lunchen fastnar i halsen. Vad var det egentligen jag just åt? Vad det tomaterna i filmen? Bacon från de grisar som jag såg få buken systematiskt uppskuren i en fabrik inte alltför långt härifrån.
Filmen Vårt dagliga bröd väcker känslor. Och det är ju precis det som är meningen. Filmen kan innebära en förändring. Att man blir uppmärksam på verkligheten. Sedan får man själv välja om man blundar för den eller reagerar och förändrar.

Filmens skapare Nikolaus Geyrhalter vet också hur man ska göra för att väcka känslor. Utan en enda intervju, utan en enda berättarröst, utan röster över huvud taget säger han allt som behövs för att påverka. Bilderna räcker.
Det känns befriande. Inga pekpinnar som säger hur jag ska reagera eller känna.

Man får se prunkande tomatodlingar, kött som hänger i krokar från taket och kor som mjölkas.
Till en början är det inte så uppseendeväckande. Äter man kött måste man acceptera att djur slaktas, man måste inse att den färdiga biffen på tallriken har varit ett levande djur. Men ju mer som visas desto mer påverkas man.
Små, små kycklingar, gula små dunbollar är tätt packade på brickor. Arbetarna i kycklingfabriken, för det är verkligen en fabrik, tar med rejäla tag i flera kycklingar och kastar dem vidare i något som liknar en dammsugare. De små dunbollarna dunsar runt i den och landar på ett rullande band innan de yra och förvirrade hamnar på en annan bricka. Och så fortsätter det.

De gigantiska biffkorna är framavlade. Så mycket kött som möjligt på varje ko, måste genetikerna ha tänkt. De är så biffiga att vanliga födslar är omöjliga.
Man får se när veterinären tar kejsarsnitt och hur bonden på en gång kör i väg med kalven i en skottkärra. Mamma ko får inte ens se sin kalv, inte ens slicka den ren.
Det här är ingen bondgård, det är en djurfabrik, är det enda jag tänker.
Samma med grisarna. Suggan, som via inseminering, fött små kultingar ligger som ett värddjur, fast mellan järnstänger utan att kunna röra sig, medan kultingarna diar. Ett drägligt liv? – Skulle inte tro det.

Och så tillbaka till kycklingfabriken. Kycklingarna har blivit hönor och den tidigare trånga hallen är om möjligt ännu trängre. Då kommer en stor maskin som suger upp och formligen slukar hönorna. Levande. De dundrar runt i den innan de formligen slängs ner i lådor, fortfarande levande. Humant? – Verkligen inte.
Och det här händer inte långt från oss, det är i Europa. Geyrhalter har bland annat filmat i Norge och i Danmark – våra grannländer.

Förutom djurfabriker får man se gigantiska grönsaksodlingar. Två män i gasmask och skyddskläder går och sprutar gifter på dem. Om de inte kan andas in gifterna, kan vi då äta grönsakerna?
Man får se gigantiska maskiner som arbetar på åkrarna. De släpper säkert ut lika mycket avgaser som fyra vanliga bilar. Jordbruket är inte som förr, det är en industri där tid är pengar. Och pengar är det alla strävar efter, verkar det som.

När jag senare äter min middag slinker maten inte ner riktigt lika lätt som den brukar. Filmen har satt griller i huvudet på mig: Man kanske inte borde eftersträva billiga produkter. Då skulle producenterna kunna konkurrera med kvalitet i stället. Jag kan med säkerhet säga att jag kommer att fundera både en, två och tre gånger nästa gång jag handlar. Mitt dagliga bröd kommer att se annorlunda ut i fortsättningen.

Jag är eh, vad heter det... dement?

I går kväll kunde jag precis som i fredags inte somna. Säkert är det den där John Blund som jävlas med mig eftersom jag tidigare i veckan så stolt konstaterade att ”jag minsann aldrig har svårt att somna”.

Hur som. När jag låg där och funderade fick jag världens idé. Det skulle bli ett skitbra blogginlägg och jag hade det färdigt formulerat.
Det skulle börja så här: ”Mitt i allt jobbande hann jag med ett trettioårskalas i går...” Sen minns jag inget mer.

Jag är vad man skulle kalla glömsk. Dement. Senil. Eller helt enkelt väldigt dum.

Och det är fler som tycker det. När jag och fotografen var ute på ett jobb tidigare i dag försökte vi komma på varför vi skulle få parkera på handikappsplatsen. Han tyckte att det räckte med att jag var med eftersom jag ”är lite förståndshandikappad”. Heh. Ja, varför inte?

Okej nu räcker det

Får jag höra en enda gång till att jag borde skaffa barn, att jag borde gifta mig eller att jag är gravid så smäller det. Lovar.

Jag är så jävla less på att hela jävla tiden få förklara att jag inte vill och låtsas skratta och le åt allas ”roliga” skämt om att jag är gravid.
Okej, jag är 26 going on 27, men för den skull finns det inget, INGET, som säger att jag promt ska skaffa barn nu. Eller att jag ska gifta mig.

Så snälla, håll käften.

Ännu mera tjihoo

Har haft den värsta natten på evigheter. Känns som om jag inte har sovit något alls.
För det första kunde jag inte somna i går kväll. Låg och snurrade och snurrade och snurrade. Gjorde avslappningsövningar för att få min fiolsträngsspända-kropp att slappna av. Hjälpte inte. Hade en extrem spänning i skallen, från pannan ner över näsan, som bara inte gick att få bort hur mycket jag än försökte.

Till slut slumrade jag till i alla fall. Fem minuter senare vaknar jag av pojkvännen som pratar, yrar och rycker av mig täcket. I sömnen. "Jag letar efter de här", sa han och plockade upp osynliga saker från lakanet.
Då kunde jag omöjligt låta bli att skratta. Så var jag klarvaken igen.
Somnade sen någongång. Troligtvis av ren utmattning.

Resten av natten har jag vaknat en gång i halvtimmen. Ena gången var det katten, nästa gång min tilltäppta näsa, en annan gång pojkvännen, nästa gång utan synbar orsak. Pojkvännen väckte mig flera gånger också eftersom jag gnisslat tänder hela natten. Typiskt.

På morgonkvisten lyckades jag sova lite längre stunder. Men i stället drömde jag helt sjuka drömmar. Psykadeliska mardrömmar. Folk som tog livet av sig, jag som kissade ner mig, vänner som var arga på mig. Ja, allt man kan tänka sig.

Nu är jag jättepigg och sugen på att jobba hela dagen och hela dagen i morgon. Eller så inte. Måtte en liknande natt aldrig mer inträffa.

Tjihoo!

Tjihoo vad det är roligt att sitta på jobbet klockan nio en fredagkväll!
Tjihoo vad det är roligt att tvingas vara tillbaka på jobbet i morgonbitti!
Tjihoo vad det är roligt att ha tipstelefonen hela helgen!
Tjihoo vad det är roligt att jobba på lördag kväll!
Tjihoo vad det är roligt att jobba på söndag kväll!
Tjihoo vad livet är roligt!

Försöker övertyga mig själv. Det går sådär.

Ingen chans att göra rätt

Det är inte lätt att vara till miljömedveten i dessa dagar. Det känns som om det blir fel hur man än gör.
Ta till exempel valfisket. Green Peace rasar mot det och kräver att valfiske helt förbjuds eftersom det hotar valarnas existens. Självklart borde man vara emot det.

Men det finns två sidor av myntet. Grönlänningarna, till exempel, har hela livet fångat val för att kunna överleva. Och tvingas de sluta kan det leda till att den extrema fattigdomen blir allt mer utbredd och människorna blir lidande på alla möjliga vis.
Vad är då bäst: Att vara på valarnas sida, de som gör vårt hav levande, eller att vara på inuiternas sida, så de kan leva drägliga liv?

Eller ta en sådan enkel sak som sopor. På många platser i vår närhet har man satsat på värmeverk där man med effektiv förbränning gör soporna till energi. Något som var ett problem har blivit värme, det borde vara jättebra.
Men vid förbränningen släpps även en mängd mindre trevliga ämnen ut i luften och i askan efter förbränningen finns tungmetaller.
Vad är bäst då? Soptippar som är allt annat än miljövänliga eller förorenad aska som måste tas om hand om?

Samma sak hörde jag härom dagen med rättvisemärkningen. Den ser ju till att till exempel arbetarna på en kaffeplantage får en rimlig lön. En jättebra idé!
Nackdelen är bara att de mindre och fattigare kaffeodlarna inte har möjlighet att gå med i rättvisemärkningen, vilket i sin tur leder till att de småskaliga plantagen måste lägga ned. Så rättvisare lön för vissa innebär fattigdom för andra.

Ska det verkligen vara så här? Kan det inte finnas ett rätt och ett fel i världen så man åtminstone har en rimlig chans att göra rätt val.

Svåra beslut

Det händer inte särskilt ofta, att jag gråter utan synbar orsak. Men just nu forsar tårarna.
Jag har ett svårt beslut att fatta. Det rör min framtid. Skulle ni gissa vad det är skulle ni aldrig gissa rätt. Det rör varken jobb eller pojkvän. Eller boende för den delen. Något annat. Något viktigt.

Och jag vet inte vad jag ska välja. Kan inte någon annan välja åt mig den här gången?

Om fem år är jag 32.

Vad menar hon egentligen?

Lalehs nya låt Snö är jättevacker. Theme song till nya Arn-filmen, och det märks. Den är så där filmiskt pampig med stråkar och grejer.
Dessutom passar hennes röst utmärkt till musiken. Det låter som folkmusik från förr på något vis. Det är hur härligt som helst.

Men trots att låten är underbar fattar jag ingenting. Vad sjunger hon om egentligen? Vad menar hon riktigt? Kan någon förklara för mig?

Snö.
När staden snöat över och gården blivit vit, då vet du att jag drömmer jag drömmer mig hit.
När allt snöat över och gården blivit kall, då vet du att jag drömmer för det är snö, snö, som moln överallt.
Då vet du att jag finns, att jag finns kvar hos dig, trots att vi alltid springer är jag där du vill ha mig.
Om du inte hör mig, om du inte gör så ska jag sjunga för dig så högt så du hör.
Jag älskar dig, så högt som jag når.
Hur stor tror du att längtan kan växa. Om vi är fria.
Hur länge tror du?
Som man har gömt, jag som man har gömt.
Men jag har inte glömt dig.
Och hungern den sitter i rösten och inte i magen.
I rösten, därför är vi tysta om saken.
Så högt som jag når.
Jag älskar dig, det är så.

Det här lär jag få äta upp

För första gången någonsin spacklade jag i går kväll. Vartenda litet skruvhål i köket (eller ja, så långt jag orkade i alla fall) fick sig en dutt spackel.
När jag stod där med spackelspadar (heter de så?), blåbrallor och musik på hög volym tyckte jag att det var ganska roligt.

Men det vågade jag inte säga högt. Någon, typ pojkvännen, skulle i så fall vända det mot mig längre fram. Ungefär när det är dags att spackla samma jävla skruvhål en tredje gång...

För första gången: Huset

Av någon underlig anledning, som jag själv inte ens kan förklara, har jag inte en enda gång nämnt på bloggen att vi bygger ett hus. Egentligen var det pojkvännen som byggde redan innan vi blev ihop och med tiden har jag också blivit involverad.

Huset är så gott som klart utvändigt, men öppnar man dörren möts man av ingenting. Huset är ett tomt skal.
Den största anledningen till att vi inte fått någonting gjort invändigt är att vi har varit fruktansvärt oense. Om det mesta faktiskt. Ett tag var det så illa att varken jag eller pojkvännen kunde nämna ordet kök utan att det blev slagsmål.

Men nu, äntligen, har vi hittat en lösning. En vägg (en av de få mellanväggarna som faktiskt hade kommit upp) är riven och det har helt ändrat förutsättningarna. Så för någon vecka sedan ritade jag upp köket i Ikeas planeringsprogram.
Spisen är placerad på en plats vi båda kan acceptera. Diskmaskinen blev där jag vill ha den, skafferiet där pojkvännen vill ha det. Kompromissat och klart.

Nu återstår bara striden om resten av rummen.

Mat är mitt liv. Tydligen

Vintertid brukar den största delen av min vardag gå ut på mat. Vad jag ska äta, om jag är hungrig, vad jag ska handla, vad jag ska laga, vart jag ska gå för att handla lunch, vad jag är sugen på, vad andra har i sin matlåda, vad jag ska äta i helgen. Ja, allt som rör matintag är intressant.

Tänkte därför följa upp chili con carnen med att berätta att jag inte vill äta det på ett tag nu. Först åt jag det i måndags till middag, sen i tisdags till lunch sen i går till middag. När jag kom hem från jobbet i dag fanns det fortfarande en portion kvar i kylen.

Efter noga övervägande, som tog ungefär en millisekund, kokade jag korv i stället. Lyxade till det med senap och ketchup. Livet är allt glamouröst.

För övrigt är det här mitt 555:e inlägg. För den som för statistik.

Bara en ljudlig och illaluktande nackdel

Om jag fick välja skulle jag äta chili con carne nästan jämt. Sitter just med en nylagad skål framför mig och njuter.
Chili är nämligen en sån perfekt måltid: Det är enkelt att laga, innehåller goda enkla ingredienser, det går att variera i oändlighet, det är starkt och gott.
Vad mer kan man kräva av en middag?

Det finns bara en enda nackdel med chili. Det som gör att jag inte äter det så ofta som jag vill. Ja, ni vet, det är ju bönor och grejer i.

Den eviga medelmåttan

Hela mitt liv har jag varit sådär lagom "allmänbildad", om man nu kan vara det.
Har haft lite kunskaper om många saker. Kan lite om musik, kan lite om film, kan lite om religion, kan lite om matlagning och så vidare. Lyckas därför ibland ganska bra i spel som TP där lite lätta kunskaper i alla möjliga ämnen krävs.

Men aldrig någonsin har jag kunnat mycket om något. Aldrig har jag varit experten som blir tillfrågad. Aldrig bäst.
På jobbet är jag inte den vassaste skribenten, inte den med bäst gramatik, inte den som skriver snabbast. Jag är någonstans där mittemellan.

När jag pluggade fotografi var jag långt i från bäst. När jag jobbade i butik var jag inte snabbast i kassan. När jag diskuterar är jag inte den som har de bästa och flesta argumenten. I alla tillfällen där jag kan jämföras med andra finns det alltid någon som är bättre.

Jag bara undrar när det är min tur? När får jag vara den bästa på just det jag gör, just det jag pratar om, just det jag vet? Jag blir nog aldrig bäst.

Och ett stort grattis

Hipp hopp hurra till Mille som äntligen blir gammal i dag. Nästan lika gammal som jag. Eller ja, hon knappar in i alla fall.

Hur som helst så är bilden från hennes lysande karriär som modell. Den var kort men naggande god, som jag brukar säga! ;P

Ses i kväll! Kram.

Min katt är inte fotogenique

Skulle ta en enkel bild på katten. Inga krusiduller, bara rakt upp och ned.
Det gick så där.
Så fort kameran kom fram rörde hon sig, vände bort huvudet, slickade sig eller ville leka. Bilderna ovan är några fina exempel.

Men tillslut fick jag en, observera endast en, som kanske skulle kunna kallas söt. Lilla söta Gudrun.

Nedläggningshotad är ett långt ord

"Jonä.. blogg. Jag hade en förut men har det inte längre... Slutade med den, lade ned den liksom. Sånt håller inte jag på med längre.
Adress? Nej nej, någon adress till bloggen har jag inte, kommer inte ihåg sörru. Den är väl raderad nu.
Leta efter den? Ingen idé sörru, du hittar den aldrig. För någon blogg det har jag inte. Inte alls."

Jag ljög. Jag erkänner. Ljög rakt i fejan. Och det värsta är att jag är nöjd nu. Känner mig faktiskt inte det minsta ledsen eller ångerfull. Till och med är jag lite stolt över att skriva på bloggen att jag har ljugit om den. Mallig liksom.

Skulle nämligen aldrig aldrig aldrig erkänna för henne att jag har en blogg. Skulle inte för allt smör i Småland låta henne läsa.
Jag menar, vem vill att ens svärmor läser ens blogg?

Må året bli bättre än så här

”Denna dagen ett liv”. Så brukar man säga om nyårsdagen. Usch, fy, tvi och ve i så fall. Jag vill inte att resten av året ska bli som i går.

I så fall skulle jag hela året gå i morgonrock, ha jordens sämsta andedräkt, ha så grumliga ögon att jag knappt kan kolla på tv, lukta svett, ha knullrufs i håret utan att ha knullat, äta mig fet på chips och godis, inte lämna lägenheten, ha ångest och i största allmänhet må kass.

Blir det här året så kan jag lika gärna gå och dö. Nu på en gång.

I dag är för övrigt första dagen på jobbet igen. Pust. Försov mig också, kom en kvart försent. Hittills har jag druckit två koppar kaffe och ska just gå efter min tredje. Det enda sättet att hålla mig vaken.

Hoppas inte att första arbetsdagen på året också är vägledande för resten av året. Då kan jag verkligen gå och dö.