Kakpoäng

Om ni tittar på klockan längst ned så undrar ni säkert vad jag gör vaken en ledig fredag. Men det har sin förklaring. Telefonen. Ibland blir man så trött på dem som ringer huuuur tidigt som helst på morgonen utan att tänka sig för.
I alla fall, i samband med telefonsamtalet gjorde jag någonting som jag aldrig brukar göra. Jag erkände att personen som ringde väckte mig. Det är helt värt ett kakpoäng!
För er som inte lyssnar på morgonpasset i P3 på fredagar ska jag förklara. Ett kakpoäng är när man lyckats självförverkliga sig själv, göra något oväntat som man nästan varit rädd för. Att säga: "Du väckte mig faktiskt" är värt ett kakpoäng för mig alltså.
Kakpoäng är inte en sån dum idé egentligen, inte för mig som är ett kakmonster. Hmm, ska gå efter mormors kakor i frysen nu...

Apropå ingenting alls så fick jag en fet stöt i går när jag satte i en batteriladdare i eluttaget. Pirrade i hela armen i säkert en kvart om inte mer.
Fick flashbacks från när jag var liten och stoppade ett finger i elljusstaken. Ha ha!

Så fel det kan bli

En sak som jag har kommit på att jag är urusel på är liknelser. Ni vet, slug som en räv och liknande.
I dag när jag skulle skriva om bananflugor (jag vet, mitt jobb är världens konstigaste) så ville jag med allt våld få in den där liknelsen om flugor.
Men hur jag än funderade kom jag inte på hur den gick. "...de kommer att vara som flugor kring het gröt...." var mitt bästa förslag. Fick dock ganska snabbt veta att det var väldigt fel.
När ska jag lära mig att det är: "som flugor på en sockerbit" eller "som katten kring het gröt"? Troligtvis aldrig.
Äsch! Det där med liknelser är helt klart överskattat.

Utskälld!

Sitter faktiskt på jobbet nu och samlar inspiration till att börja skriva.
Har just varit på hundutställning och blivit fullkomligt utskälld, ha ha ha. Humorn är hög i dag!
Skoj var det i alla fall. Det där med ”sådan herre sådan hund” stämmer verkligen. Såg flera bra exempel. Lurvig hund - lurvig kalufs. Smal hund - smal ägare. Piffig hund - präktig tant.
Sedan fanns det ju de som var helt omaka. Som den stora starka killen med tatueringar som gick och bar på en dvärgpudel. Komiskt!
Hundar är nog ganska skoj ändå när jag tänker efter...

Måste röra på mig

Jaha, så var man en krympling också! Trots att jag inte ens är trettio fyllda så är min kropp slut. Finito, helt enkelt.
Att jag säger så här nu beror på att jag återigen har haft känningar av musarmen. För ett år sedan var det högerarmen, då flyttade jag musen till vänster men nu har även den checkat ut och gått hem.

Min kollega sa, helt sant och klokt, till mig att jag måste röra på mig, måste bygga muskler och måste träna mina stackars armar.
- Det kändes ungefär som att ge mig ett dödsbud. "Röra på mig" känns ungefär lika avlägset som att bli mamma.

Jag vet att hon har rätt, min kollega. Jag behöver få arslet från tv-soffan och börja gymma eller göra någonting. Men vad ska man göra när det är såååå tråkigt? Hmm, jag behöver inspiration...
Just nu äter jag i alla fall hellre upp min arm än går till gymmet!

Världens komplimang

I går var det firmakalas som började med framtidsdag. Det var ganska roligt att få diskutera hur vi trodde att framtiden skulle vara och komma med kreativa idéer om hur vi ville att tidningen skulle utvecklas.
Skrattade i början åt hela idén men kom fram till att det kanske inte bara var en massa floskler som arbetsledningen kom med. Det verkade som om de verkligen ville att vi skulle lägga fram våra idéer.

Jaja i alla fall, det jag skulle berätta var att jag fick världens bästa komplimang sen på kvällen.
En komplimang som slog hårt. Som jag verkligen tog åt mig av och tog till mig. Jag fick den värsta rysningen någonsin.
"Om ett tag kommer du att vara min chef", sa en arbetskamrat till mig. Va? Jag? Chef? Varför??
Hon sa att hon hade insikter och såg att jag hade alla de kvaliteter och energin som krävs för att bli chef. Jag var den nuvarande redaktionschefen i en yngre och kvinnligare upplaga, sa hon.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått en sådan komplimang. Jag menar HERREGUD!
Att någon ens kan tänka att man har de kvaliteterna och ens har haft tanken på mig som chef är ju helt ljuvligt. Någon tror på mig! Tror på mig riktigt mycket till och med!
Hon sa att jag skulle få ett erbjudande inom en ganska snar framtid och att jag skulle anta det erbjudandet. Jag skulle inte tveka utan vara säker på att jag skulle tacka ja.
Det lustiga är att hon som gav mig komplimangen ser jag som en otrolig människa. Hon är riktigt smart, insatt och skriver felfritt. HON är en förebild för mig! Dessutom är hon tio år äldre och jag anser att hon är större chefsmaterial än jag.

I alla fall, jag brukar inte skryta och berätta om komplimanger jag får men det här måste jag bara skriva om. Det var ju världens komplimang som jag kommer att leva på lääääänge.
Ja, herregud... Häftigt!

Nu vet jag...

... det är ju hösten! Den förbannade hösten som får mig att tvivla på mig själv, mitt liv, mina beslut och ... i stort sett allt.
Två deppiga och negativa inlägg på raken betyder faktiskt att det är hösten som har tagit över mitt sinne.
Försvinn du din dumma höst! Jag vill inte ha dig här!

Den jobbiga månaden

Så har det gått en månad sen man slutade röka. Känns fortfarande som om det var i går.
Tänker precis lika mycket på cigg som förut, drömmer rök-drömmar där jag tar en cigg och ångrar mig och känner fortfarande det lilla monstret som vill ha en cigg med jämna mellanrum. Det känns skit!
Kanske var det just det här som alla varnade mig för. De sa att när det har gått en månad är det som värst. Det är då alla börjar röka igen...
Pojkvännen säger att jag är grinig också. Suck. Det gör ju inte saken bättre. Då blir jag ju grinig!
Nä, måste ta fram min bok och lusläsa igen. Vad var det som inspirerade mig så till att sluta? Känns avlägset nu.
Förresten känner jag inte någon skillnad nu mot när jag rökte. Luktar och smakar lika bra. Dessutom känns huden gråare och mer död nu än när jag rökte.
Bara att konstatera att den jobbiga månaden är här.

Trodde jag hade bestämt mig

Så är man hemma igen efter en helg hemma. Jobbigt att ha två hemma...
Var skoj att träffa familjen och systersönerna. De är bara för goa!
Däremot var det inte alls lika kul att åka därifrån. Jag trodde att jag hade bestämt mig för att bli här där jag är. Trivdes med jobbet, pojkvännen, vännerna och livet. Tills jag kom hem och fick perspektiv på allt.
Jag såg par som cyklade i staden med film under armen. Jag såg de som spontanhandlade en söndag. Jag såg min mamma och mina systrar. Jag såg mina vänners liv, som jag inte längre tillhör. Och allt jag kände var: JAG VILL OCKSÅ!
Jag vill också ha nära till allt, cykla ned på stan och hyra film, kunna handla kläder närhelst jag vill - även på söndagar, jag vill också kunna umgås med min familj precis när jag vill och jag vill vara en del av mina vänners liv. Det kan jag inte när jag bor här! Jävla skit!
Jag känner mig tudelad. Halva jag vill vara här, leva det här livet, och halva jag vill tillbaka. Som en kompis sa när hon flyttade till Stockholm: "Jag förstår inte hur du kan leva som du gör. Vara splittrad och hela tiden känna att en del av dig inte blir tillfredställd. Jag tror inte att du heller är gjord att bo här".
Trots att vi inte var bästa kompisar visste hon precis hur jag känner. Hon är den enda som någonsin har förstått hur det är. Kanske för att hon var lite i samma situation. Saknar henne faktiskt. Skulle vilja bli riktigt bra vän med henne, hade kunnat bli det.
Fasen, nu känns allt skit. Varför?

Som ung på nytt

Helgen var den galnaste någonsin. Eller ja, den galnaste sedan jag var 18-19 i alla fall.
Det började lugnt med ett stillsamt 25-årskalas och slutade i dagar av "magsjuka".
Kom fram till att man inte är en ungdom längre. Jag pallar ju ingenting! Lite för mycket alkohol innanför skallbenet och jag avslöjade grejer jag inte borde avslöjat, jag pratade hejvilt med alla mäniskor om privata saker, jag skrek när jag pratade, skrattade högt hela tiden, trodde jag var bäst i världen och slutade hela kalaset med att kräkas. Ljuuuvligt! Suck!
I går hade jag ångest. Vågade knappt gå på stan i rädsla för att träffa på någon som jag pratat med och inte kom ihåg det. Vet redan att jag såg två personer från jobbet där som jag kom på att jag träffat först när de sa det... Ågren!

Jaja, sånt är livet.