magkänsla

Livet asså

2012-02-17T16:09:00.001+02:00

Åh! Livet!
Helg!
Jobbet!
Kollegorna!
Facebook!
Twitter!
Män!
Vin!
Kött!

Jag är jävligt glad i dag. Poängterar det igen, med all rätt. I dag lyser fasen solen på mig!

Potentialen är hög

2012-02-17T10:40:00.000+02:00

Jag är glad i dag.
1) Jag är relativt frisk efter att ha legat däckad halva onsdagen och hela torsdagen i någon form av feberförkylning.
2) Det är fredag.
3) Jag har så mycket vänner som jag tycker om.

Och ja, det var typ allt. Men det är mer än tillräckligt. Den här helgen har potential att bli riktigt jävla bra.
I kväll blir det en helkväll med mig själv. Städa/diska/tvätta och laga något gott att äta. Kanske ett glas vin för mig själv också. Och de två sista avsnitten av Game of Thrones kanske?
I morgon blir det baskiska musslor med vänner. Och vin och hela paketet.

Som sagt, det kommer att bli en bra helg.

Motto

2012-02-16T23:27:00.001+02:00

Känns det bra så är det bra.

Tre och en halv månad senare

2012-02-15T09:45:00.001+02:00

De säger att det kommer att ta ett helt år innan jag är helt läkt. Att jag kommer att behöva gå igenom alla högtider, födelsedagar och årstider en gång för att hitta egna rutiner, sluta vara nostalgisk och finna ro.
Ett år att glömma tio år. Jag tror att det kan ligga något i det.

Men trots att det tar så länge att glömma så känns det som att det där stora hålet i hjärtat, det uppslitna såret, inte är så stort och trasigt längre. Det finns fortfarande där, glipar lite ibland och ärrvävnaden är ful och köttig, men det är mindre. Det börjar försvinna.

Och någonstans där bland den köttiga ärrvävnaden kommer en liten knopp. Ungefär som en krokus på våren. Det är lite kärlek, glädje och en sorts ro. En liten glimt av lycka.
Och det bästa med det är att kärleken, glädjen, ron och lyckan enbart endast handlar om mig. Jag börjar gilla mig själv, precis exakt så som jag är. Utan krusiduller, utan spel, utan att anpassa mig efter någon annan, utan att göra mig till. Bara jag.

Superchick

2012-02-14T13:42:00.000+02:00

Fick skönaste länken av en kompis i dag apropå mina planer på att bli Matilda Biffen Andersson till sommaren.
Nu funderar jag på att bli Matilda Superchick Andersson i stället.
”She's more then every women wants to be”. Vilken slogan!

Sömn

2012-02-14T09:00:00.003+02:00

Jag är en ny människa. Frisk (nåja, det beror på hur man ser det), fräsch (nåja, det beror på hur man ser det) och pigg.
Orsaken är så jäkla enkel: Åtta timmars sömn.

I dag är jag redo att överta världen!

Och här sitter jag med en stor tvåa

2012-02-13T11:37:00.001+02:00

Den senaste tiden har det varit så himla mycket. Program varje kväll typ. Dejt med vänner, flytthjälp, öl här och där, träning, skönt häng, jobb och gud vet vad. Det har gjort att de få gånger jag har varit hemma har det antingen varit fest eller så har jag varit bakfull. Tragiskt men sant faktiskt.

Förra helgen konstaterade jag att jag inte hade varit i mitt vardagsrum sedan helgen innan. Och samma sak nu. Jag var i vardagsrummet senast förra helgen.
Den lilla stunden jag är hemma, det vill säga när jag äter och timmen innan jag somnar typ, så hänger jag i sängen eftersom datorn står där. Kollar på serier och slösurfar. Ibland sitter jag också i köket.

Därför känns det väldigt nödvändigt att sitta med en stor tvåa på 75 kvadrat. Väldigt nödvändigt.

Det här med att jag är i ”form”

2012-02-13T10:46:00.004+02:00

Jag tar tillbaka allt skryt jag någonsin sagt om min kropp. Jag är verkligen inte i form.
Spelade Playstation Move i lördags och har sinnessjuk träningsvärk i dag.

Håll käften!

2012-02-11T11:04:00.001+02:00

Jag behöver inte bara lås på mobilen när jag är full. Jag behöver lås på min mun också. Helst silvertejp som aldrig lossnar.

Urk

2012-02-11T09:21:00.001+02:00

En öl blev fyra fem kanske. Plus kaffedrink och shottar.
Ska försöka komma ihåg i framtiden att inte hålla samma takt som manliga vänner som väger dubbelt så mycket som jag.

Fredag kväll, vilken härlig kväll

2012-02-10T19:48:00.003+02:00

Hoppade in som layoutare i dag. Kvällsjobb alltså. Sitter därför på jobbet ännu.
Om tio minuter blir det dock öl. ”En” öl. Typ.

Och i helgen är jag ledig ledig ledig. Hela helgen. Känns som att jag har eoner av ledig tid framför mig. En underbar känsla. Därför fredagar är så himla bra.

My next girl

2012-02-09T16:41:00.000+02:00

Lyssna på basgången i den här låten. Oh my! Älskar den. Känns lite Jimi Hendrix över låten på något vis.
The Black Keys, de kan fasen.

Dessutom är texten rätt talande. Och videon är ju rätt kul, särskilt om man läser textremsan nedtill.

My next girl
Will be nothing like my ex girl
I made mistakes back then
I'll never do it again
With my next girl
She'll be nothing like my ex girl
That was a painful dance
Now I got a second chance

En liten fjäril

2012-02-09T09:09:00.002+02:00

Jag har en känsla i magen. Jag tror att det kan vara en liten liten fjäril.
Inte fjärilar i magen i plural, men en. En liten nattfjäril eller något. Något som fladdrar och får mig att vara lite extra glad.

Singel

2012-02-09T07:37:00.001+02:00

Det finns väldigt mycket i världen som är anpassat efter att vara två. Men det som jag tycker är mest konstigt är att jag numera exkluderas från sammanhang där jag tidigare har varit välkommen av den enda orsaken att jag är singel.
Och det gör mig ledsen. Jag är ju liksom samma person då som nu, den enda skillnaden är att jag numera kommer ensam. Men bara mitt sällskap kanske inte duger?

Inte så illa som det låter

2012-02-08T20:00:00.001+02:00

Usch vad det verkar dystert i mitt liv just nu. Damn it, man kan ju bli självmordsbenägen för mindre än att läsa här.
I ärlighets namn är jag inte det minsta låg och bitter idag. Rätt sprudlande faktiskt. Sa till och med till mina kollegor att jag tyckte så mycket om dem efter att de för sjuttonde gången fått mig att gapskratta så mycket att jag nästan sprejade datorn med kaffet jag hade i munnen.

Och nu ska jag till fina vännerna på kaffe. Fint liv. På riktigt.

Less på mig själv

2012-02-08T18:18:00.000+02:00

Tolka inte det här fel nu, men ibland vore det så jävla skönt att vara någon annan.
Inte för att jag är deprimerad eller ogillar mig själv på något vis men jag liksom blir så himla trött på mig själv, mitt liv och mitt eviga ältande.

Önskar att jag var mjuk och varm och gossig i sättet. Som min kjol i helgen. Är kantig och hård och svår och allt fan i stället. Och det kan visst vara bra, men just nu är jag bara less på det.

Tragisk på ett sunt sätt

2012-02-08T12:39:00.002+02:00

Har den senaste tiden konstaterat att jag inte har några intressen, inga specialkunskaper och kan ingenting särskilt bra. Dessutom lever jag som en tonåring med bekräftelsebehov. Heh.
Slutsatsen av detta är att jag är tragisk.

Men min kollega gjorde just det hela lite bättre när han sa: ”Du är tragisk på ett sunt sätt”.
Oavsett vad han menar med det känns det genast inte lika tragiskt. Wiho!

Jag är rädd för Facebook!

2012-02-08T10:41:00.000+02:00

Jag är en teknikfrämjare. Jag älskar tekniska prylar, hänger rätt (läs väldigt) mycket på nätet och gillar tekniska nyheter som på olika sätt förbättrar mitt liv.
Så som Facebook gjorde när det kom. En helt ny värld öppnade sig och plötsligt kunde jag ha en daglig och enkel kontakt med vänner från min högstadieskola. Visserligen var det bara kul i typ några minuter. När man hade frågat ”vad gör du nuförtiden? varför hör du aldrig av dig?” så hade man egentligen sagt det mesta.
Men jag minns ändå känslan.

Nu har lyckan dock ändrats till rädsla.
Det har varit livliga diskussioner om kameraövervakning i Mariehamns centrum den senaste tiden och folk drar öronen åt sig. Pratar om George Orwells 1984 och övervakningssamhällets nackdelar. Storebror ser dig, ni vet.
Men till saken hör att han redan ser dig. Och övervakar dig, varje steg du tar och vad du gör. I alla fall på Facebook.
Jag vet, det är ingen nyhet att dina bilder kan användas till lite vad som helst och att reklamen på sidan är anpassad efter din ålder, ditt kön och var du bor. Och ibland till och med anpassad efter vad du skriver i dina statusuppdateringar.
Vad som däremot var en nyhet för mig var att Facebook till och med vet saker jag inte vet.

Häromveckan poppade en man upp som ”någon du kanske känner”. Vi hade inte en enda gemensam vän, men mannen såg läskigt bekant ut. Jag kunde dock inte koppla varför och varifrån. Tills jag klickade på hans profil.
Det var den man som var ”vår” taxichaufför när jag var på semester i Malaysia. Den man som körde oss under de veckor vi var på Penang.
Hur Facebook kunde veta att vi kanske känner varandra går över mitt förstånd. Det enda jag kan tänka mig är att jag har hans telefonnummer i min mobil, som jag också surfar på Facebook med.
Som sagt. Storebror ser oss redan.

Publicerad i Ålandstidningen.

Apropå de små sakerna

2012-02-08T10:09:00.003+02:00

Förutom att min nästa pojkvän (om jag får någon) gärna får gilla de saker som jag räknade upp som mina egenheter så har jag kommit fram till att jag vill att han ska ha förståelse för alla knäppa, konstiga, underliga tankar jag har.
De där sjuka tankarna som kommer spontant och som ingen riktigt kan förstå hur jag kom på.

Någon som svarar eller åtminstone tycker att tanken är lite intressant. Inte någon som skakar på huvudet och visar noll förståelse.

Det finns en person som jag har träffat den senaste tiden (förutom mina arbetskamrater då, de är alla lika fucked up som jag) som gör det. Och det är därför jag gillar att prata så mycket med honom. ”Intellektuell” stimulans. Jag tror att det är grymt viktigt för mig.

Rödljusen

2012-02-07T23:41:00.001+02:00

Jag bor väldigt nära en korsning med rödljus. Så nära att de hörs väldigt väl in i lägenheten. Deras bip bip bipande för rött respektive grönt ljus.
När jag flyttade hit trodde jag att jag skulle bli sinnessjuk och dum i huvudet av det eviga piandet. Men nu hör jag det inte längre.

Betyder det att jag redan blivit sinnessjuk?

Ingen hejd på dumheterna

2012-02-07T13:04:00.003+02:00

Ho ho vad jag blir mobbad på jobbet i dag för dumheterna jag hade för mig i lördags.
Inte bara att jag ville att folk skulle ta på min mage, jag drog tydligen ner kjolen en bit och visade magen också.
Och inte bara att jag bad folk känna på min kjol, jag sa ”det är ingen sexuellt, men känn på min kjol”.

Jag ska dessutom ha frågat min kompis ”kan inte vi bli kompisar?” Åh gud. Vi är ju redan kompisar.
Och så har jag blivit påmind om att jag satte upp folks hår på krogen, erbjöd en kille att byta hans byxor mot min kjol så att han skulle få känna hur gossig den var och gjort en himla massa annat dumt.

Ibland undrar jag om det helt enkelt inte vore bäst att låsa in mig i ett mörkt rum och kasta bort nyckeln.

Händelserik helg. Eller inte.

2012-02-07T09:22:00.001+02:00

I lördags var det verkligen full fart. Jobba, stressa, bli dement och förlora förmågan att skriva, hem och duscha och sedan fest, krogen och efterfest.
Därför har jag de två senaste dagarna (vad som egentligen blev min helg eftersom jag jobbade lördag) gjort så lite som möjligt.
Efter att ha varit vaken mer än ett dygn ägnades söndagen åt att vakna, gå och äta pizza, gå hem och lägga mig. Och sova resten av dagen. Och natten.

I går var en lika spännande dag. Efter dusch och frukost blev det lunch på stan och sedan tv-seriemaraton. Började kolla på Game of Thrones och kunde inte slita mig. Såg sju avsnitt innan ögonen höll på att trilla ihop. Sju entimmesavsnitt alltså. Så jävla bra. Det tar ett tag att komma in i den, men när man väl gjort det – då är det kung.

Inte så många knop gjorda den här helgen alltså. Men, jag har i alla fall arbetat upp en otroligt bra förmåga att ligga på rygg. Kan ju vara en bra sak att kunna.

Närhetstörstande?

2012-02-06T16:45:00.002+02:00

I lördags, efter x antal drinkar, ville jag först att folk skulle känna på min mage. Mest för att bevisa att jag ”snart” har magrutor.
Senare, på krogen, ville jag att folk skulle känna på min plyschkjol. ”Känn vad gossig den är!”
I dag skulle jag nästan döda för en kram.

Jag tror jag saknar beröring eller nåt.

Någon som uppskattar det lilla

2012-02-04T16:38:00.000+02:00

En tanke som plötsligt slog mig är att jag vill att min nästa pojkvän uppskattar mina små underligheter och verkligen lägger märke till dem.
Någon som kan säga att han gillar leverfläcken precis bredvid naveln eller säger att det är gulligt att det väser i svalget när jag gäspar riktigt stort. Eller som bara tycker att det är gulligt ATT jag gäspar så fort jag sätter mig i en bil. Som gillar att jag mmm:ar efter varje tugga när jag äter något riktigt gott. Eller att jag har tvångstanken att bita i ostbågar med öppen mun eftersom jag gillar det krasande ljudet.

Finns det sådana människor? Som gillar de där sakerna som gör en till en. Eller är det någon romantisk-film-skada eller nåt jag har?

Letar efter disciplinen

2012-02-04T14:48:00.001+02:00

Är den här?

Nähä. Inte det. Får fortsätta leta så jag får gå hem från jobbet någon gång. Då blir det nämligen kalas. Med vin. Och öl. Och sprit. Redan peppad.
Kanske där problemet med disciplinen ligger vid närmare eftertanke.

Var är de?

2012-02-02T23:55:00.001+02:00

Klockan är snart tolv och jag har fortfarande inte fått några jubelrop och applåder. Hmpf.

Hej mellanblond!

2012-02-02T22:48:00.002+02:00

Jag färgade ju håret i dag också. Från superblond:

Till mellanblond:

Känns jävligt bra faktiskt. Mer naturligt som jag ville ha det och så passar färgen på något vis mina färger.
Hur som helst: Jag är nöjd. Så småningom kanske jag blir brunbrunett på riktigt. Men små steg i taget och så vidare.

Endorfin och smärta

2012-02-02T22:27:00.000+02:00

Känslan jag har efter träning. Kan inte den stanna kvar för evigt och evigt? Det är liksom en upprymdhet blandat med en känsla av ”god damn du klarade det” och den där fullkomligt utmattande känslan. Tom, rensad, ren liksom.
Inga bekymmer i världen finns, jag blir bara hög på livet. Vill andas djupare och liksom fylla mig själv med luft så att stegen blir ännu lättare.

Känslan jag har en dag efter träning. Den är inte riktigt lika skön. Särskilt inte i morgon. Redan nu, knappt en och en halv timme efter att passet tagit slut, har jag ont så inåt i arslet. Och i låren. Och i vaderna. Och i triceps. Och i anklarna. Och bakom skulderbladen. Och i magmusklerna. Och i nacken.
Ja ta mig fan, det är väl bara muffen som klarat sig utan värk.

Men. Trots träningsvärk så känns det definitivt som att jag kommer att gå på HIT igen. Och fan om jag inte vinner magrutetävlingen sen.

En stor dag

2012-02-02T13:56:00.002+02:00

I dag är en stor dag. Mycket kors i taket och så vidare.
1) Jag hade med mig matlåda för andra dagen i rad.
2) Jag kanske blir brunett igen.
3) Jag ska på något som kallas HIT, High Intensive Training, i kväll.

Förväntar mig jubel och applåder vid elvatiden i kväll. Tack på förhand.

Roliga saker folk har sagt till/om mig

2012-02-02T11:15:00.000+02:00

”Det är något med dig. Du känns som att du har vita fluffiga moln ovanför dig.”
Kommentar: Hihi.

”Jag vet ingen som har så mycket killproblem som du.”
Kommentar: Hoho.

”Det var trevligt att träffas. Du var ett riktigt energiknippe.”
Kommentar: Hahahaha!

Testar ett nytt knep

2012-02-01T17:26:00.001+02:00

I dag tänker jag inte träna för att bli av med ångest och jobbiga tankar. Jag tänker testa ett nytt knep som jag har stora förhoppningar på ska funka:
Gå ut och ta en öl. Eller två.

Om inte annat kanske jag har en ny typ av ångest i morgon. Alltid något.

Ingen tid för ångest

2012-02-01T14:00:00.000+02:00

I dag är vi två allmänreportrar som ska fylla tidningen. De två andra som är på jobb (jag vet, vi är bara fyra allmänna i dag! Fucking fuck) gör sådana saker som ska publiceras i framtiden.
Därmed har jag varken tid att känna, tänka eller grubbla i dag. Och det är en jävla tur det. Befarar nämligen att den där klumpen jag anar i bröstet är en rejäl boll med ångest som liksom vill välla ut och in i mig och svärta ner hela jävla innanmätet.
Och jag orkar inte det. Jag är så jävla less på att må som en påse skit.

Ja, jag vet att man måste läka och bla bla bla. Men jag vill inte läka. Jag vill vara läkt. Hel. Bra. Frisk. Färdig. Och glad.
Och jag vill inte få nya sår som måste läka.
Jag önskar ta mig fan att jag hade ett hjärta av teflon. I alla fall tillfälligt.

you've got a teflon heart
and nothing sticks to you
you've got a teflon heart
i think i want one too
i want one too

Blåser faran över

2012-01-31T23:01:00.003+02:00

Nu kan ni sluta oroa er! Jag gjorde det förstås, satte nya lakan i sängen. Lagom till läggdags.

Latmasken är tillbaka

2012-01-31T22:00:00.000+02:00

För fyra timmar sedan slet jag ur lakanen ur sängen och skulle bara slänga igång en tvätt och sedan sätta nya lakan i sängen.

Fyra timmar sedan.

Befarar att jag kommer att sova utan lakan i natt.

Vägen till mitt hjärta går via magen

2012-01-31T13:00:00.000+02:00

Nu är jag inte bara stabil, jag är glad, upprymd och lycklig.
Orsaken? Lunchen. Eller förlåt, LUNCHEN menade jag. Med inte bara stort L utan hela jävla ordet stort.

Lammfärsfrikadeller med spelttagliatelle, fårost och gräddsky. Oh. my. god. Jag tror tamigfan att det gick för mig medan jag åt. I alla fall mentalt.
Sedan blev ju saken inte sämre av att jag hade jättetrevligt lunchsällskap, vi fick ett fat med kakor till kaffet (on the house!) och att han som driver stället är söt som socker. Och solen skiner också!

Happyland!

En bättre dag

2012-01-31T09:02:00.002+02:00

Tänkte bara meddela att mitt psyke stabiliserat sig. Det är inte stabilt förstås, det kommer det nog aldrig att vara helt, men det är stabilare i alla fall.
Ibland blir jag så jävla less på mig själv och mitt jävla jumpy mood. Vad hände med jämnt humör liksom? Existerar inte i min värld.

I'm still alive

2012-01-30T20:51:00.001+02:00

Det smakar inte blod i munnen, men den är torr som fnöske. Och så pirrar det i fingrar och tår eftersom blodet riktigt rusar dit. Dessutom fick jag sexiga svettfläckar på linnet. Ni vet sådana som de får i alla tv-serier. Ett v fram på bröstkorgen och ett u på ryggen. För att inte tala om hur mycket äckel som rann från nacken.
Sprang nästan fem kilometer med hög HÖG musik i lurarna. Och låten som fastnade på hjärnan är Pearl Jams Alive. För så är det. Trots asig dag (halva dagen iaf), asigt humör, asigt mående så lever jag. Och just nu känner jag mig jävligt levande.
Träning är som terapi.

Behov av att rensa skallen

2012-01-30T12:27:00.000+02:00

Jag känner mig arg. Arg och frustrerad och allt. På ingenting. På mig själv. På mina tankar och känslor och på min egen jävla navelskådning. Jag är så less på att hela tiden tänka mig mig mig, jag jag jag och bara älta mig själv och mitt mående.
Det är inte så att jag inte bryr mig om andra, men just nu känns det som att jag fokuserar så jävla mycket på mig själv. Och jag är less på det. Samtidigt vet jag ju att det kanske precis är det jag behöver göra nu. Nu när jag är singel igen efter ett tio år långt förhållande.

Men ändå. Om jag bara kunde stänga av alla tankar och allt skit för en stund skulle allt bli så himla mycket lättare.
Det jag skulle behöva mest just nu är att springa. Springa så långt och hårt att det smakar blod i munnen. Ta ut mig tills jag nästan spyr.
Då skulle jag kanske kunna reda upp de där tvinnorna jag har nästlat ihop i hjärnan.

Jakten på magrutor

2012-01-30T09:50:00.002+02:00

Fick nyss den här snygga bilden av min kollega. Är rätt nöjd över resultatet med tanke på att jag bara varit till gymmet en gång.

Låg och långsam

2012-01-29T21:25:00.001+02:00

Jag är fattig. Har inte upplevt fattig på evigheter och har väldigt svårt att ta in faktumet att jag inte kan köpa ett par skor bara för att jag vill ha dem. Nej nu måste jag behöva dem också.
Och i ärlighetens namn, hur stor är sannolikheten att jag ska behöva ett par skor när jag redan har 35 par i garderoben?
Gud vad det där lät ytligt, men skor var det första exemplet jag kom på. Men det gäller även sådana saker som mat.

Ångesten har hälsat på också. Den kemiska som kommer dagen efter. Försöker ignorera den. Precis som känslan "jag borde ha gjort något vettigare idag istället för att ligga i sängen och se på serier hela dagen". Det går inte så bra att ignorera något av det.

I går fick jag veta att en sådan himla härlig kille plötsligt gått bort. Träffade honom på krogen för bara några veckor sedan och han var urglad och kramade om mig.
Och hans familj, usch. Jag kan inte ens tänka mig hur de mår.

Killar. Alltså nej. Jag lägger ner allt vad det heter för en tid framöver. Orka engagera sig när jag ändå egentligen inte vill ha något seriöst just nu. Det är bara tidskrävande och upptar tankeverksamhet som hellre skulle kunna läggas på annat. Typ lösa världsproblemen eller så.

Sammanfattning: Jag har en rätt låg och långsam dag.

Behöver det verkligen

2012-01-29T11:59:00.001+02:00

Är i stort behov av en vän/kypare/pojkvän/uppassare/anställd/kock eller något liknande som kan ta hand om mig i dag. Huvudvärken, som är helt självförvållad, är inte att leka med. Just nu kämpar jag med att över huvud taget ta mig ur sängen.

Suck. Varför har jag aldrig lärt mig ordet lagom?

Terapiarbete

2012-01-27T12:55:00.001+02:00

I stället för att bara tänka och vara ledsen började jag fixa hemma. Gjorde en fotovägg. Behöver nu bara hitta foton som passar i ramarna.

Och ja, jag har bara två små bokhyllor, så merparten av mina böcker är upptravade på golvet. Gillar det faktiskt.

Gråter

2012-01-27T08:57:00.001+02:00

Jag ringde och pratade med honom nyss. Berättade hur jag kände och grät lite.
Och det känns lite lite bättre. Men saknaden efter huset och drömmarna och det gamla livet är fortfarande så stor att den nästan är omöjlig att hantera.
I dag fortsätter jag att gråta.

2012-01-27T00:59:00.001+02:00

Jag saknar honom också. Ibland.

Saknaden och krossade drömmar

2012-01-27T00:51:00.001+02:00

Ibland kan jag sakna att sitta där, vid köksbordet. Titta ut mot vattnet och vassen nedanför fönstret. Ha ett glas vin i handen och karaffen full med påfyllning framför mig.

Ibland titta på det fina köket, återigen glädjas åt att det faktiskt blev de luckorna jag allra helst ville ha. Skratta åt minnet när vi sprang runt bland gångarna på ta-det-själv-lagret med den milslånga plocklistan. Bänkskivor, skåpstommar, hyllplan och gud vet vad.

Eller titta på taket. Det underbart fina taket. Som vi slitit så med. Eller på de finaste tapeterna som mamma hjälpte oss sätta upp. Minnas glädjen när det borstade ekgolvet äntligen lades in och lyckan när listerna, som kom hela vägen på ett takräcke från Karlstad, äntligen var målade tre gånger.

Toalettlamporna som jag valde. Ilskan över hallgolvet som sedan byttes ut mot ett "det är ju fint ju". Badkaret som jag älskade så fort det kom in, hur han valde finaste gröna färgen till pärlsponten i tvättstugan. Drömmen om biljardbordet på övervåningen och de röda sofforna jag ville köpa.

Svartvinbärsbusken som vi fick från mormor, pallkragarna för våra grönsaker och planen på ett växthus. Torkvindan som jag lyckades fynda.
Altanen. Den fina stenläggningen, hur vi slet bort den gamla den natten då det var "tropisk natt" och vi var halvfulla. Planen för den stora trappan som skulle leda till en stig ner mot vattnet och vitsippsängen.

Drömmarna, förhoppningarna och valen vi redan hade gjort.
Ibland saknar jag huset och mitt gamla liv så mycket.
Och nu gråter jag också. För att det inte blev så, så som jag hade hoppats. Att jag inte kunde vara lycklig där, i det livet som jag hoppades bli lycklig i.

Och nu, nu ska en ny person flytta in där. Där i mina drömmar, i mina förhoppningar, i mina val.
Och jag då? Här lever jag som en tonåring och söker uppmärksamhet från alla möjliga olika håll. För att döva smärtan. För att glömma drömmarna. För att det inte ska kännas som att jag är lika utbytbar som ett par använda gamla strumpor. Med hål i.

Att bygga ett hem

2012-01-26T12:53:00.001+02:00

Jag börjar sakta men säkert få ett riktigt hem. Eller ja, det har jag haft sedan jag flyttade in om jag ska vara ärlig, det kändes hemtrevligt redan efter ett halvt dygn. Men nu börjar det formas så som jag vill, se ut som jag vill och bli som jag vill.

Små medel är ibland allt som behövs. Som häromveckan när jag gick och köpte en burk chockrosa färg och målade om mitt lampskelett som jag fyndade på loppis ungefär samtidigt som jag annonserade efter en lägenhet.

Före:

Och voila! Efter:

Är grymt nöjd.

Blonds have more fun, eller?

2012-01-24T14:02:00.000+02:00

Jag funderar på att bli brunett igen. Eller lite mer min egen hårfärg, som väl egentligen är en variant av den nordiska hårfärgen cendré men med lite mer värme i. Ljusbrun kanske? Mörkblond? Har varit blond så himla länge nu och börjar ledsna lite.
Men jag vet inte. Kanske jag ska vara blond? I stort sett alla mina vänner är brunetter och det är ju kul att vara annorlunda.

Klövröv*

2012-01-24T09:19:00.001+02:00

Jag halkade på väg till jobbet i morse. Schwoop sa det så låg jag ner. Och jävlar vad ont det gjorde, sa ”helvete” riktigt högt till och med och skyndade mig inte ens upp. Förstår ni då hur ont det gjorde?
Tror att jag stukade foten lite lätt till och med. Det bultar som fasen nu och det gör lite ont att stöda på foten. Och knät, som äntligen blivit fritt från det feta blåmärket jag lyckades få dit i december, är lite svullet och alldeles knallrött. Med andra ord: Jag kommer att få ett nytt fett blåmärke där.

Fan, jag som hade bokat träningspass i kväll. Måste nog avboka det för säkerhets skull. Med tanke på hur ont det gör nu så vågar jag inte chansa.

*Klövig är värmländska för klantig. Klövröv är därmed mitt uttryck för klantarsle.

Botar en lam

2012-01-23T13:48:00.001+02:00

I dag är jag såsig. Minst sagt. Skriver långsamt, tappar tråden och är allmänt disträ.
Men nu har jag hittat botemedlet. Jävligt hög musik i lurarna och nybryggt svenskt starkt kaffe. Snart är jag en duracellkanin.

Öl? Öl!

2012-01-23T09:46:00.001+02:00

Den där lördagskvällen, som gjorde mig så trött i går, den var himla himla fin.
Jag och några kollegor hade nämligen ölprovning.

Alla hade med sig något ätbart och sex flaskor öl som passade till just den maten. Den här var ”fördrinken”, Anchor Steam Beer som är en blandning mellan en lager och en ale och unik i sitt slag. Tydligen tog tyskar som emigrerade till USA med sig jäst från Tyskland och bryggde öl på den i varma Kalifornien, vilket gjorde att jästen jäste i för hög temperatur. Och så skapades den unika ölen. Förstås är den fin som snus.

Vi smakade först på ölen för att känna dess smak och ganska ofta hade vi två olika ölsorter till en maträtt så vi kunde jämföra vilken öl som smakade bäst. Beska i maten gör att öl med mycket beska passar bra till. Här är det en skummig tysk weissbier (veteöl) och Fullers ESB som är en bitter. Till det åt vi toast skagen.

Sedan åt vi två olika sorters råbiff och provade väl fyra olika sorters öl till det, bland annat tjeckisk lager, en porter och weissbier. Den första råbiffen var en fransk med lök, kapris och dijon till. Oh my God vad det var gott.
Nästa var en koreansk råbiff som också var helt gudomlig. Den innehöll soja, chili och lime och serverades med syltad ingefära (gari) och färskt päron. Också grymt god.

Som efterrätt åt vi olika ostar och drack olika öl till det. Bland annat Lambic, längst till vänster, som var kvällens dyraste öl och kostade runt 8,50 euro flaskan. ”Den var inte så god, men dyr” blev betyget. I mitten är det Barley Wine som i ärlighets namn inte heller var någon fullpott. Weissbieren längst till höger däremot – den var grymt god. Men så är jag svag för weissbier också.

Nästa gång har vi bestämt oss för att ha vinprovning i stället. Ser redan fram emot det.

Och jag behöver minst åtta timmar sömn för att vara utvilad

2012-01-22T18:40:00.000+02:00

Det är självförvållat och jadajada, men jag måste beklaga mig ändå.
Jag är så trött!

Att jobba en hel vecka, dricka lite öl på fredag kväll, jobba hela lördagen, stressa hem och göra sig i ordning, åka på fest, dricka ansenliga mängder öl, åka till krogen, dansa dricka festa mer, vara på efterfest, somna vid halv sex, vakna och gå till jobbet för att jobba en hel dag är liiiite för mycket för mig.
Jag är ju gammal för fan, jag borde lära mig att jag inte klarar av sådant här leverne längre.

Som grädde på moset: I kväll slutar jag jobbet klockan 22, sedan börjar jag 8.30 i morgon bitti. Oh the joy!
Tippar att jag kommer att vara typ förlamad på onsdag när jag äntligen äntligen får sova.

Varför jobbet är fristaden

2012-01-21T08:58:00.001+02:00

Åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan, elva månader om året i sju och ett halvt år.
Jag orkar inte, kan inte, vill inte vara någon annan är precis exakt mig själv.
Mina kollegor är de som under hela min tid på Åland har sett den verkliga och riktiga jag. Utan fasad, utan det fejkade leendet när jag egentligen är ledsen, utan att skämmas för mig själv.

Och det bästa är att de faktiskt verkar gilla mig också, precis på samma sätt som jag gillar dem. De gillar mig. På det sättet jag är. Den person jag är.
Utan att fördöma, utan att nedvärdera, utan att tycka att jag är konstig. Utan att skaka på huvudet åt mina tankar och funderingar.
Jag kan vara precis exakt som jag är.

Fredagsfeeling

2012-01-20T09:59:00.000+02:00

The Black Keys Lonely Boy är dagens låt. Den får mig alltid alltid på bra humör. Särskilt videon. Älskar hans dans, hans entusiasm. Funderar på att köra samma moves på Kino i helgen.
Om jag nu hamnar där alltså. Jag jobbar ju trots allt hela helgen. (Som om det skulle hindra ...)

Jag gjorde det! JAG GJORDE DET!

2012-01-19T22:40:00.002+02:00

Jag var aptrött när jag slutade jobbet. Så där trött att jag inte orkade äta när jag kom hem. Klämde i mig en tredjedels ostbågspåse och somnade på sängen med telefonen i handen.
Vaknade en halvtimme senare och var helt yr och vilsen. Och fortfarande lika trött.

Men. MEN. Jag kastade i mig lite mat, letade igenom hela lägenheten efter mina inneträningsskor, hittade dem och drog till gymmet.
Jag gjorde det! Fattar ni? Jag gjorde det.

I morgon räknar jag med fet träningsvärk i vaderna. Jag sprang nämligen mest på löpband och var på sådan där crosstrainer. De maskiner jag kände igen liksom.
Skulle behöva ha en vettig introduktion av en PT som kan visa mig hur jag ska göra och framförallt VAD jag ska göra för att uppnå de resultat jag vill ha. Med andra ord, få en starkare rygg och bål, biffigare armar och en bättre allmänfysik. Och rutor på magen då förstås.

Nästa månad ska jag fan unna mig det. 55 euro för en timme. Välinvesterade pengar.

Uppriktigt ledsen

2012-01-19T12:59:00.000+02:00

Jag tänkte gå iväg och träna i kväll. Hade kollat in pass och hört på jobbet vilka förmåner som finns via företaget.
Tills jag kom på att jag inte har en aning om var mina inneskor finns.

Fan alltså. Blev på riktigt ledsen nu. Hoppas att de finns hemma i lägenheten någonstans. Hoppas på riktigt.
*ledsen smiley*

Magrutetävlingen

2012-01-18T14:38:00.001+02:00

Det var för några veckor sedan då jag och min kollega F började prata muskler. Eller i mitt fall, avsaknaden av muskler. Han visade en bild som hänger på väggen på Idrottsgården föreställande en ung och mycket muskulös Anders Wiklöf och samtalsämnet om muskler eskalerade och vi blev ivrigare och ivrigare och ivrigare.
Och där någonstans började den, tävlingen.
Först till synliga muskler på magen vinner.
Det är så löjligt egentligen. Magmusklerna är de muskler jag allra minst behöver bygga upp. För min arma kropps skull behöver ryggen bli starkare, armarnas biceps och triceps behöver bli biffigare, både vader och lår skulle behöva få lite mer kött och axlarna, de ständigt onda värkande axlarna, skulle behöva omslutas av stärkande muskelmassa.
Men nej nej, jag börjar med en magrutetävling.

Eftersom jag är en hemskt dålig förlorare satte jag igång direkt. Först med mental nedvärdering av min konkurrent: ”Jag vinner lätt! Du har inte en chans! Jag har mycket mindre kroppsfett än du har så det syns snabbare på mig!”
Sedan övergick jag till att skapa dåligt samvete och ifrågasätta min konkurrent: ”Ska du verkligen äta den där pizzan? Är det så smart att träna ben när det är magen du behöver träna?”
Och därefter blev det skryt: ”När jag var 17 år och tränade thaiboxning hade jag faktiskt magrutor! Har jag sagt att jag gjorde 300 situps varje gång jag tränade? Känn på mina muskler då, de är ju stenhårda och ligger precis under huden!”

Nästa steg blev att titta på vilken träning som bäst ger magrutor. Jag fick tips om Paulo Robertos metod att springa sig till ett sexpack och läste långa utförliga beskrivningar på engelska om hur man gör för att optimera träningen av magmusklerna.
Så nu är jag både rejält taggad och segerviss och har egentligen bara en sak kvar att göra: Börja träna.
Bagateller.

Publicerad i Ålandstidningen.

Den där ron jag pratade om

2012-01-17T22:26:00.001+02:00

Jag har den nu. Och vet ni, det är rätt gött. Det går så himla bra att vara ensam.
Vad har jag oroat mig för? Det är ju helt okej att hänga med mig själv. Skön insikt.

Rastlösheten vs längtan efter ro

2012-01-17T16:20:00.002+02:00

Jag är splittrad. Jag längtar efter faktumet att bara ha vardag. Ni vet, alla flyttlådor uppackade, inga planer för kvällen så att man kan jäsa i tv-soffan eller framför en ny bra serie och inga måsten som måste åtgärdas den närmsta tiden. Den vardagen. Vardagsvardagen.

Samtidigt är jag livrädd och blir rastlös bara jag tänker på den. Vad gör jag när alla flyttlådor är upplockade? Ska jag liksom bara BO? Vad gör jag när långa att-göra-listan är avbockad? När vännerna ledsnat på att dra med mig ut på alla möjliga och omöjliga saker?
Hur ska jag kunna vara ensamensam? Hur ska jag klara av att inte. göra. någonting?

Livrädd och rastlös som sagt. Och samtidigt längtar jag sjukt mycket efter det. Paradoxen alltså.

Ett stort ilandsproblem

2012-01-16T09:15:00.000+02:00

Det är så varmt i min lägenhet. Sååå varmt.
Jag, som normalt sett är en frusen människa, vaknar varje natt av att jag svettas. I natt var det vidrigt. Jag vaknade hundra gånger typ. Vid halv fem kunde jag inte somna om utan låg i min egen svett och vred mig.

Men vad kan jag göra åt problemet? Jag styr inte själv över värmen, jag är den enda under 65 år som bor i huset, värmen är vattenburen i gamla element som saknar termostater.
Det finns alltså inget jag kan göra. Kan ju inte gärna sova med öppet fönster heller? Det var typ sju minusgrader i natt.

Det här är fan det värsta ilandsproblemet jag har varit med om. På riktigt. Jag hatar att svettas.

Jag har tänkt tanken

2012-01-13T01:03:00.001+02:00

I dag är första dagen då jag vågat tänka tanken "vad ska jag göra med mitt liv egentligen?"
Jag har på riktigt funderat på vad jag vill göra, var jag vill bo, vad jag vill uppnå.

Jag har inte kommit fram till ett enda svar, men för mig känns det stort att över huvud taget tänka tanken. I tio års tid har jag anpassat mig. Nu får jag välja själv. Sjukt mäktigt. Och märkligt.

Trösten

2012-01-13T00:23:00.002+02:00

Det som har varit min tröst genom den här hösten och vintern har varit tanken:
Når jag botten kan jag i alla fall inte komma längre ner. Då går vägen bara uppåt.

Min botten nåddes i mitten av november. Numera klättrar jag. Uppåt. Sakta men lik förbannat säkert.

Den här bland annat

2012-01-12T23:31:00.002+02:00

Bland annat den här låten har fått mig på bra humör i dag.
Den här versionen är en cover med Walk off the Earth, men den är minst lika bra som originalet. Och jähävlar vad coolt det är att fem pers spelar på samma gitarr. Ni måste titta. Måste!

Fan vad jag är glad i dag

2012-01-12T18:42:00.002+02:00

Bra musik i lurarna, relativt flow på jobbet och ett lätt hjärta.
Sådana här dagar, de skulle kunna vara för jämnan.

Seven happy thoughts

2012-01-12T15:16:00.001+02:00

1) Telefonen alltså. Åh vad den gör mig lycklig. Den lilla materialisten och tekniknörden går bananas och dansar rumba på samma gång. Gullesnuttegulltelefonen, vad jag gillar dig!
2) Mamma och pappa kommer hit i helgen. MAMMA OCH PAPPA KOMMER HIT I HELGEN! Åh vad det ska bli härligt och mysig och gött. Och vad kul det ska bli att ha dem hos mig, i min bara min lägenhet. Och vin ska vi dricka också!
3) Jag har jeanskavaj på mig i dag. I och med att jag har plockat upp alla mina kläder (äntligen!) känns det som att jag har en ny garderob. Eller ja, nygammal i alla fall.
4) Jag har fina vänner. I går kväll, vid halv tolv typ, åkte jag till mina vänner och snackade strunt i några timmar. Jag blir så glad att jag kan göra sådana saker helt spontant nu. Dels på grund av att jag bor bara någon kilometer från dem, dels på grund av att jag inte har en jävel att ta hänsyn till förutom mig själv.
5) I går facebookchattade jag mig till sömns. Varje gång jag har gjort det somnar jag som en liten baby och sover lugnt och stilla utan ångest. Eller ja, det kanske mest beror på vem jag pratar med, men hur som helst. Babysömn blev det.
6) I morse väcktes jag av ett samtal från killen i affären som jag köpte telefonen av i går. Jag nämnde i förbifarten att jag hade flyttat och skulle vilja ändra faktureringsadress. Han kunde inte fixa det när vi stod där, men sa att han kunde se om han kunde göra det senare. Men vi båda glömde bort det sen. Tills i morse. Då ringde han mig och frågade om han skulle adressändra åt mig! Fattar ni vilken service?! Dessutom var han rätt söt.
7) Det är jävligt gött att jobba kväll. Den enda nackdelen är att jag inte är riktigt riktigt så disciplinerad som jag borde vara. Men lyckan över sovmorgon och lediga förmiddagar uppväger det.

Ett annat sätt att bli lycklig på

2012-01-11T14:37:00.002+02:00

Ny Iphone! Lite lycka är mycket lycka!

Orsaken till mitt mående

2012-01-11T10:17:00.002+02:00

Jag vet att jag inte har någon redovisningsplikt, men jag känner att jag vill förklara.
Jag tänker inte på mitt ex längre. Eller jo, det är klart att jag gör det. Titt som tätt säger jag ”Han sa alltid att jag ...”, ”När jag och X gjorde det så ...”, ”Det där gjorde alltid X” och så vidare. Han har varit en del av mitt liv i tio år. Det vore väldigt konstigt om jag inte refererade till honom och till vårt gemensamma liv, det är ju liksom där mina referensramar har uppkommit.

Nej, det som gör att jag har ångest nu är en helt annan person. Den person som för första gången sedan det tog slut mellan mig och mitt ex fick komma mig nära, kanske lite lite in innanför det yttersta skalet på hjärtat till och med.

Jag var väldigt klok till en början. Höll distans och försökte att inte känna. Och lyckades rätt bra.
Men i samma takt som vår kontakt ökade minskade min distans, mitt försvar, min mur. Det gick lätt. Och snabbt.
Jag antar att det var så enkelt att känna igen känslorna. När man nyss har lämnat personen som i tio år varit mål för alla sådana känslor är det kanske lätt att föra över känslorna på en annan person. Eftersom de liksom ligger där under ytan.
Eller så kände jag helt enkelt bara saker för honom.

Och då var det för sent. Jag var redan sårad, han var redan sårad och jag var inte redo för något egentligen. Jag är fortfarande trasig. Jag vill inte ha något. Jag vill vara ensam, själv, singel. Ta reda på vem jag är, som jag har ältat så om den senaste tiden. Och visst, det kanske man kan göra med någon annan också, men det är inte rätt metod för mig. Tro mig, jag har försökt i tio års tid.

Därför kom vi överens om att vi inte skulle ses mer. Inte på samma sätt i alla fall. Så vi sa hejdå.

Det var många dagar sedan nu. Många dagar sedan.
Jag kan inte sluta tänka på honom för det. Det gör ont. Inte gråta-hysteriskt-ont, men ont-i-magen-ont. Ångestont. Jag hade släppt in någon för första gången igen och så revs han våldsamt ut ur mig och lämnade ett taggigt blödande äckligt sår.

Jag VET att jag vill vara själv och jag vet inte ens om han kan vara något för mig, eller om det mest var uppmärksamheten och pirret i magen jag ville åt. Och därför vet jag att det här är bäst, det är det sunda förnuftiga beslutet att ta, innan vi sårar varandra mer.
Men trots att jag vet att det är bäst och rätt har jag aldrig känt mig så ensam som nu.

Positivt i alla fall

2012-01-10T20:09:00.001+02:00

1) Jag kan numera se sliskiga romantiska filmer och lyssna på äckliga lovesongs utan att få värk i magen.
2) Dessutom minns jag inte ens senast jag grät.

Annars så går livet upp och ner. Ena dagen guld och gröna skogar, nästa pest och pina. Det som stör mig mest är att jag vaknar sju gånger varje natt med ett extremt ångesttryck över bröstet. Men det ska väl också gå över någon gång. Jag måste bara acceptera att läkningsprocesser tar tid. Även om jag helst av allt redan skulle vilja må super och ha glömt alla onda saker som finns därinne. Tyvärr funkar varken hjärtat eller hjärnan på det viset. Hur gärna jag än vill.

Också saknar jag min terapeut. Typ två veckor tills jag ska prata med henne nästa gång. Jag hoppas att hon boostar mig rejält då.

Vanans makt

2012-01-10T18:52:00.001+02:00

Några gånger den senaste tiden har jag fingrat efter förlovningsringen på vänster ringfinger. Känt att någonting saknats där.
I dagarna var det ett år sedan den hamnade på mitt finger faktiskt. Men den satt bara där tio månader. Tydligen tillräckligt länge för att jag skulle bli van med den.

Tonåringen

2012-01-10T18:46:00.001+02:00

Jag lever verkligen som en tonåring nu.
Men det är okej. Mina kollegor säger att jag får leva som en tonåring nu. I en månad till ungefär.

Är lite skraj över att jag måste ta tag i mitt liv sen, så småningom. Jag menar, hur ska det gå? Vad ska jag göra? Skaffa en hobby? Men hur ska jag kunna skaffa en hobby om jag inte ens vet vad jag gillar. Förutom att jag vet att jag gillar öl då.

Men att dricka öl kan man väl inte ha som hobby? Eller?

Två månader

2012-01-09T11:06:00.001+02:00

Häromdagen var det för övrigt två månader sedan vi gjorde slut.På ett sätt känns det som att längre gått, på ett sätt känns det som att det var alldeles nyss.Oavsett är jag lika övertygad då som nu att det här är rätt beslut. För oss båda.

Cynikern i mig

2012-01-08T18:06:00.002+02:00

I helgen snackade jag med någon om separationen. Konstaterade krasst: Han fick huset, jag fick datorn.
Känns som att något blev lite snedfördelat där.

Men. Jag har hellre datorn än huset, så win ändå.

Den längsta helgen i mitt liv

2012-01-08T17:53:00.004+02:00

Den här helgen – gud. Jag skulle kunna skriva tio inlägg om jag ska berätta allt jag har gjort. Den känns som att den har varit bra mycket längre än tre dagar. Typ sju ungefär.
Men det blir inte tio inlägg. Jag sammanfattar den enkelt i stället: Grymt kul helg!

Utan att vara en pusselbit

2012-01-06T13:55:00.001+02:00

Det är ledig dag. Jag är ensam. Ensam. Jag har knappt varit det i min lägenhet, knappt hunnit ha tråkigt. Men nu.

Nu sitter jag i köket och stirrar ut mot gatan. Ser tanten som går på en rask promenad med stavar, mannen som rastar hunden, paret med barnvagn och bilar som kör kors och tvärs. Det gemensamma är att de är på väg någonstans. På fika, på väg hem, på väg bort.

Och här sitter jag. Inte på väg någonstans. Jag har inte ens ett mål. Inte ens ett kortsiktigt alltså, jag vet inte ens vad jag ska göra i kväll.

Jag känner mig liksom utanför. Jag passar inte in någonstans just nu känns det som. Är i vakuum, i väntan på att jag sakta men säkert ska hitta den där kärnan inne i mig, hitta det där målet som jag vill uppfylla. Hitta mig själv.

Och det är inte så att jag är ledsen och låg över att jag inte är på väg någonstans, att jag inte är en pusselbit i någons liv, eller i samhället. Jag försöker bara vänja mig vid känslan.

Bola och Gud

2012-01-05T10:11:00.001+02:00

Kollega 1: Bolvägen? Finns det verkligen en väg som heter Bolvägen? Det betyder ju Knullvägen!
*kollega 1 bläddrar i SAOL*
Kollega 1: Ja! Här står det, bola betyder bedriva otukt.
Kollega 2: Och otukt betyder ju att man har sex med någon som man inte är gift med, sex där Gud fader allsmäktig inte är med.
Kollega 1: Men jag skulle inte vilja ha med Gud i sängen.
Jag: Fast, jag tycker att han brukar vara med där titt som tätt ändå. I alla fall brukar jag ropa på honom.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel

2012-01-03T10:03:00.002+02:00

Lev med det!

Bästa medicinen

2012-01-03T09:38:00.001+02:00

Jag skickade meddelande till min vän i går: Kan inte jag få leka med dig i kväll? Jag känner mig så himla ensam.
Och efter lite kompishäng, chili con carne, promenad till korvmojen efter godis, tv-spel och komedi så kändes livet så mycket enklare.
I går kväll läste jag sista sidorna i min bok, stängde igen den och somnade. Som en sten. Inget ältande, ingen ångest, ingen insomnia.

Det är mycket lättare när man inte är ensam

2012-01-02T17:14:00.002+02:00

Jo jo. Slå mig själv för bröstet, vara stursk och stå på mig fungerar jättebra när jag är på jobbet eller när jag umgås med kompisar.
Men i samma stund som jag kliver innanför dörren hemma känns livet skit igen.

Inte ens att spela jättehög musik och ”roa” mig med att diska och tvätta får tankarna att sluta att mala. Surret liksom finns där hela tiden, så fort jag får en liten lugn stund.

Fan. Saker och ting tar så mycket hårdare än vad man först tror.

Ska sluta grubbla

2012-01-02T10:26:00.000+02:00

Nej nu får det vara nog!
Jag orkar inte grubbla och fundera och ha ångest och må dåligt. Jag orkar inte det.
Nu jävlar ska jag börja det här året med att bara bry mig om mig själv och se till att jag ska må bra. Jag jag jag! Ingen annan.

Jag behöver en tid nu där jag bara ska bry mig om mig själv. Som terapeuten och jag kom fram till. 2012 ska fan bli det bästa året! Det är min tur nu. Min tur att bli lycklig.

Vilken skitdag

2012-01-01T18:03:00.001+02:00

Var det inte meningen att 2012 skulle bli ett bra år?

Ingen lögn

2011-12-30T11:20:00.002+02:00

För att förtydliga det tidigare inlägget.
Jag menar inte att jag har levt i en lögn. Jag ångrar inte tiden jag har bott på landet, de valen jag har gjort och det liv jag har levt.
Jag har bara känt att något har skavt och gnagt utan att veta vad exakt det har varit. Jag har trott att det har varit rätt val för mig och har heller aldrig känt att jag varit tvungen att passa in i den där mallen. Jag har bara anpassat mig utan att egentligen reflektera över det.

Men nu, nu när jag inte är där längre, ser jag vad det var som gnagde och skavde.
Och det enda som gör mig ledsen är att jag inte kom på vad det var lite lite tidigare.

Jag har alla möjligheter

2011-12-30T09:55:00.002+02:00

Det är sant som man säger: Ur varje dålig sak kommer det något gott. De senaste månaderna har jag märkt att det faktiskt stämmer.
För trots att jag har krisat och gått igenom en tung tid så har jag kommit ut på andra sidan med hälsan i behåll. Eller jag kan till och med säga att jag kom därifrån vid god vigör, redo att ta ett tjollahoppskutt och slå ihop klackarna.
Ur allt det tråkiga har jag lärt mig att ingenting, absolut ingenting, ska eller kan stoppa mig. Jag har alla möjligheter i världen. Alla!

Om jag känner för att flytta till New York kan jag göra det. Om jag känner för att äntligen ta tag i mitt brinnande intresse för att klättra så kan jag göra det. Om jag känner för att strunta i att laga middag en dag kan jag göra det.
Det lustiga är ju att jag egentligen har haft alla de här möjligheterna förut. Jag har bara inte insett att jag har haft dem. Jag har trott och känt att jag varit begränsad, att jag var tvungen att passa in i någon mall. Vara på det sättet jag förväntas att vara. Vilja ha hus, vilja stryka gardiner och vilja bo på landet, när jag i själva verket inte har velat något av det.
Jag hatar att stryka. Jag gillar inte alla måsten som kommer med ett hus. Och jag trivs bättre med rödljus, gatlampor och billjud utanför fönstret än hackspettar och mörker.

Vad är det då som fått mig att tro att jag ska vara på ett visst sätt? Varför har jag låtit andras förväntningar och förhoppningar styra mitt liv? Varför har jag så desperat försökt passa in i en mall där jag uppenbarligen inte har passat in, hur jag än har vridit och vänt på mig själv?
Det vet jag inte ännu. Men jag har bestämt mig för att försöka ta reda på det. Och under 2012 kanske jag förhoppningsvis någonstans hittar vem jag är. På riktigt.

Publicerad i Ålandstidningen.

Ingen nyårslista

2011-12-30T09:28:00.000+02:00

Jag hinner inte göra en årssammanfattning i år. Jag hinner inte ens med mig själv om jag ska vara ärlig.
Jag längtar efter att bli frisk och ha ork och att vara utvilad. De senaste månaderna har jag bara flängt runt som jag vet inte vad. Ligger rejält minus på sömnkontot.

Hur som helst, det var årssammanfattningen jag skulle berätta om. Den kommer att komma. Så småningom.
Så länge kan ni roa er med 2010, 2009, 2008, 2007 och 2006.
Förresten, gud vad länge jag har bloggat!

Klippte mig visst

2011-12-29T10:21:00.000+02:00

I går skulle jag färga utväxten och rätt vad det var hade jag blivit korthårig.

Känns lite ovant. Det var grymt länge sen jag hade så här kort hår. Men, jag behövde lite förändring – och förändring blev det.

Och bilden, ja, det var den enda man inte såg mina feta påsar under ögonen på. Håll till godo.

Fuck vad förkyld jag är

2011-12-28T20:52:00.000+02:00

Halsen – aj!
Huvudet – aj!
Tror jag har en släng feber också.
I kväll blir det tidig sängsdags och förhoppningsvis är jag pigg som en mört i morgon.

Nu håller vi tummarna!

Hemma igen!

2011-12-27T23:02:00.000+02:00

Åh så skönt det är att vara hemma igen. Hemma. Hemma i min, bara min, lägenhet.

Nu ska jag ta mig en liten hutt för att mota bort alla eventuella magsjukebakterier. T som, till skillnad mot mig den här gången, blev magsjuk vid julen åkte hem med mig. Och eftersom jag faktiskt klarade mig utan magsjuka för en gång skull så tar jag hellre det säkra före det osäkra. Hutt it is, alltså.

Nattens våndor

2011-12-27T15:56:00.001+02:00

I natt var ingen rolig natt. Jag kunde inte sova utan låg och snurrade mig svettig i sängen. Grävde en djupare grop åt mig själv och ältade och hade ångest.
Känslorna är så mycket värre på natten, allt liksom förstärks.

Jag tänkte på exet, på mig, på hans nya tjej, på vännerna, på huset, på mamma och pappa, på flirtar, på allt.
Och magen började värka i takt med att jag snurrade i lakanen och snurrade i tankarna.

Kanske jag inte är lycklig egentligen? Att det bara är en försvarsmekanism? Att det kommer att komma en käftsmäll den dagen mitt liv lugnar ner sig? Att jag kommer att gå in i ett svart hål och inte ta mig upp därifrån?

Jag är inte hel ännu. Jag är rätt trasig. Och alla dessa tankar i mörkret förstärks.
Känner mig därför rätt utpumpad och mör i dag. Ångesten ligger liksom kvar, precis under ytan.
Och allt jag vill är att glömma, gå vidare och bli lycklig.
En dag. En dag blir jag det på riktigt.

Det till och med syns på mig

2011-12-26T10:12:00.001+02:00

Hon ser allvarlig ut och biter ihop innan hon öppnar munnen:
"Jag måste säga det här. Även om du kanske kommer att bli sur på mig."

Jag nickar. Säger att jag vill höra.

"Det är första gången jag ser dig lycklig i dag. Under alla tio år som har passerat har du aldrig känts riktigt riktigt lycklig. Förrän nu."

Julen och livet

2011-12-24T21:40:00.001+02:00

Jag ligger på soffan och lyssnar på sorlet från köket. Och den enda tanken jag har är åh vad jag älskar min familj och släkt.
Det här, det är fan livet!

Tjing tjong

2011-12-21T23:05:00.001+02:00

Firar att jag hämtat de sista sakerna inifrån huset i dag. Nu packar jag inför i morgon, dricker öl och lyssnar på musik. Sista dagen jobb i morgon sedan ledigt fem dagar. Känns gött!

Mitt liv som film del 2

2011-12-21T16:07:00.000+02:00

Det börjar hända sådana absurda saker i mitt liv just nu att jag tvivlar på att det verkligen är sant. Det är liksom sådant där som sker i filmer, men inte på riktigt.
Först den där drinken och nu en sådan absurd sak att jag inte ens kan skriva det här.
Men jag kan lova en sak: Skulle ni ha sett det i en komedi skulle ni ha skrattat rått och elakt åt mig samtidigt som ni hade haft skämskudden redo.

Oh my. Vilket jävla liv jag lever.

Färdas tolv år tillbaka på ett kick

2011-12-21T10:27:00.000+02:00

Den här låten kom plötsligt upp på min spellista. Bob Hunds Upp upp upp ner. Och bara genom att höra den var jag tillbaka på Arvikafestivalen 1999.
Jag stod bredvid Johan, tror jag att han hette. Han var snygg, snäll och fyra år äldre.

Vi hade delat på någon äcklig mojmat, sett Motörhead sittandes i slänten ner mot stora scenen, vi hade dansat oss svettiga till Lok vid en av de mindre scenerna och jag hade fått en nit från en killes armband rakt in i mitt finger så att jag blödde.
Sedan gick vi till den stora scenen igen och han höll om mig. Bob Hund stod på scenen och den här låten kom. Han förde fingret upp upp upp och ner i luften i takt med texten. Och jag minns att jag aldrig hade känt mig så lycklig i hela mitt liv.

Charmig, udda, snäll bad girl

2011-12-21T09:03:00.000+02:00

Två gånger den senaste tiden har jag fått två roliga analyser av mig som person.

Först var det vännen som sa att min lägenhet var precis som jag – ”charmig och udda”.
Och sedan var det vännen som i helgen sa ”jag trodde att du var en snäll journalist. Eller ja, du är en snäll journalist, men du är också en bad girl!”

Om det stämmer? Jorå. Till viss del i alla fall.

Lite ont gör det

2011-12-20T22:04:00.003+02:00

Vännens barn, som jag och fd pojkvännen alltid brukade besöka ihop, frågade var jag var senast han var på besök hos dem.
Och fd pojkvännens brorson hade också frågat efter mig.

Det kommer nog aldrig bli detsamma igen. Även om jag vet att vi kommer att hålla kontakten blir det inte detsamma. Och mitt hjärta värker lite vid tanken på det.

Ingen fisk

2011-12-20T21:45:00.000+02:00

I dag var jag hemma hos en kompis och kollade i en sådan där astrologibok. Jag läste vad som var typiskt människor som var födda i fiskarnas tecken, som jag är, och konstaterade än en gång att jag inte tror ett skit på astrologi.
Jag är ingen fisk.

Jag är inte romantisk för fem öre.
Jag skulle aldrig pressa blommor och knyta sidenband runt mina kärleksbrev (som om jag hade några ...)
Jag är inte särskilt pysslig av mig.
Jag gillar inte att baka och handarbeta.
Jag brukar inte drömma mig bort i min egen värld.
Jag är inte tillbakadragen och timid.

Okej, jag är rätt kreativ. Och har rätt livlig fantasi. Men resten. Nej.
Jag är nog ingen fisk egentligen.

Rolig felskrivning

2011-12-20T15:27:00.000+02:00

I en Facebook-chatt med en ytlig manlig bekant i går, eller om det var i söndags, råkade jag skriva:
”Nu ska jag få i duschen”.

Hihi haha hoho! Lite roligt är också roligt.
Ännu roligare hade det ju förstås varit om det hade stämt ... *hehe*

Lämna huset för gott

2011-12-20T11:04:00.001+02:00

Om två dagar åker jag hemhem. Hem till mamma och pappa för att fira jul.
Och jag känner mig sjukt stressad inför det. På två dagar ska jag hinna åka till mina gudbarn och ge julklappar, åka på födelsedagskalas, köpa de saker som jag behöver ha till julbordet och åka till huset och hämta de sista sakerna. Eller ja, vad jag tror blir de sista sakerna.
Jag kommer ju ha kvar en del grejer i källaren, utemöbler och sådant bland annat, men förutom det så tror jag att det mesta som är mitt borde vara hos mig.
Och det känns rätt absurt. Huset, mitt hus, är inte längre mitt hus.

Undrar om jag kommer att fälla en liten tår?
Fast. Egentligen trivs jag ju så himla bra i min lägenhet. Och med mig själv. Och med livet. Så jag borde inte känna någon sorg egentligen. Men ibland kommer den över mig, sorgen. Sorgen över att drömmarna inte blev som de blev, att förhoppningarna grusades. Att jag en gång drömde om giftermål och barn med en man som jag i dag bara har sporadisk kontakt med. Med en man som redan har en annan att uppfylla de drömmarna med.
Medan jag står här. Utan någonting egentligen.

Eller någonting har jag. Jag har mig själv. Mitt nya hem och mina underbara vänner. Och det är egentligen inte så illa pinkat.

Det här med världens bästa vänner

2011-12-19T21:28:00.001+02:00

Den här givmildheten! Åh, den är helt underbar!
Jag sa ju förut att jag hade fått massor med saker av mina fina vänner. And it keeps coming.
Av fina E fick jag en dretsnygg (värmländska, googla om ni inte fattar) brödrost. Knallgrön och läcker. Av bästaste A fick jag hennes gamla strykjärn och hennes gamla elvisp. Och dessutom har jag fått små presenter här och var, en fin ljuslykta av snälla B bland annat.

Jag kan inte förstå hur jag har fått så fina vänner! Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag gillar er alla så himla mycket att ord inte ens kan beskriva det! Puss!

Som i en film

2011-12-19T15:26:00.003+02:00

I helgen fick jag för första gången någonsin en drink skickad till mig från andra sidan baren. Ni vet som på film när någon säger ”ge den där kvinnan där borta den drinken”.
Blev rätt förvånad när jag plötsligt fick en hot shot ställd framför mig. Bartendern såg att jag såg förvånad ut och framförde hälsningen ”från borrmaskinen”.

Kan lätt misstolkas. Om man har snuskig fantasi.

Men det var bara från min kompis som dagen innan lånade ut sin borrmaskin till mig.

Vet ni en sak?

2011-12-19T10:55:00.002+02:00

Jag är glad! Tänkte bara berätta det.

Jag har internet!

2011-12-17T18:06:00.001+02:00

Fattar ni lyckan?! Jag har dator och internet!
Senast jag hade det såg mitt liv helt annorlunda ut. Jag var sambo, bodde i hus och var i ärlighetens namn rätt olycklig.
Nu – med internet – finns det inget som hindrar min fullständiga, fullkomliga lycka!